Annons

Dick Harrison:Fredsaktivismen en nyckel till kvinnors politiska historia

En ny avhandling om svenska kvinnors fredsaktioner från 1914 fram till utbrottet av andra världskriget skildrar en högt utvecklad nätverksbaserad och politiskt gränsöverskridande antimilitarism. Avhandlingen uppmärksammar därmed samtidigt en länge förbisedd del av vårt förflutna: den kvinnliga politiska kulturen.

Publicerad

För några månader sedan fick jag en bok i min hand, prydd av ett fotografi med märkliga krumelurer och namn. Jag kände igen motivet, stilen och namnen, men jag kunde inte riktigt rumsligt placera verket, inte med hjälp av minnet allena. Alltså öppnade jag boken och tjuvkikade. Jodå. Illustrationen är Siri Derkerts, från Östermalmstorgs T-banestation. Konstverket heter ”Ristningar med tema ur kvinnornas kamp” och tillkom 1965. Jaha. Hade jag månne erhållit ännu en traditionellt skriven historisk text om svensk kvinnoemancipation, med allmänna lovprisningar av denna specifika aspekt av välfärdssamhällets formation? Farhågor fanns. Inget ont om ämnet, men upptrampade stigar är sällan spännande att vandra på. Lyckligtvis var farhågorna ogrundade. Vid närmare inspektion framkom att illustrationen med dess namn – Wägner, Hermelin, Nilson, Hesselgren, med flera – var synnerligen träffsäkert vald. Och läsningen av bokens text kan minst av allt liknas vid att vandra på en upptrampad stig. Läsaren möts ej av rekapitulationer av kända fakta, utan av ett rejält stycke grundforskning om ett brännande ämne.

Boken, Irene Anderssons doktorsavhandling, betitlad Kvinnor mot krig. Aktioner och nätverk för fred 1914-1940 (Studia Historica Lundensia, 358 s), är inget mindre än en systematisk studie av svenska kvinnors fredsaktioner från 1914 till 1940, från utbrottet av första till utbrottet av andra världskriget. Systematiken är problemfokuserad och vinklad: Andersson undviker uttryckligen att analysera det vardagliga politiska agerandet, vad organisationernas och -nätverkens medlemmar sysslade med från morgon till kväll eller i sina föreningar. Förvisso finner hon inte detta ointressant, tvärtom, men att inkludera allt sådant i analysen skulle krävt ett flertal medskribenters forskningsinsatser under en följd av år. I stället koncentrerar sig Andersson på konkret handlande som antog formen av utomparlamentarisk mobilisering för politiska aktioner. Särskild tonvikt lägger hon vid det faktum att den informella, nätverksbaserade kvinnokampen i Sverige hade en vidare internationell syftning. De svenskor som deltog i fredsarbetet var inte ensamma: de agerade ideligen tillsammans med kvinnor i utlandet. En kvinnlig svensk fredsaktivist under 1900-talets första hälft hade med andra ord gott om kontakter fjärran från hembygden, något som säkerligen kommer som en överraskning för en och annan läsare.

Annons
Annons
Annons