Fredrick Federley: Gör EU oberoende av Ryssland

Som nyvald vice ordförande i det europeiska liberala partiet ALDE slår Fredrick Federley fast att EU måste bli starkare militärt och göra sig oberoende av energi från stater som inte vill EU väl. Dessutom är handelsavtalet med USA avgörande för att stärka Europasamarbetet.

Under strecket
Publicerad
Det finns både yttre och inre hot mot Europas säkerhet. Marine Le Pens högernationalistiska Front National ser EU som sin fiende och ser inget problem med att samarbeta med Ryssland för att sätta käppar i hjulet i det europeiska samarbetet.

Det finns både yttre och inre hot mot Europas säkerhet. Marine Le Pens högernationalistiska Front National ser EU som sin fiende och ser inget problem med att samarbeta med Ryssland för att sätta käppar i hjulet i det europeiska samarbetet.

Foto: YVES HERMAN / TT NYHETSBYRÅN
Annons
Det finns både yttre och inre hot mot Europas säkerhet. Marine Le Pens högernationalistiska Front National ser EU som sin fiende och ser inget problem med att samarbeta med Ryssland för att sätta käppar i hjulet i det europeiska samarbetet.

Det finns både yttre och inre hot mot Europas säkerhet. Marine Le Pens högernationalistiska Front National ser EU som sin fiende och ser inget problem med att samarbeta med Ryssland för att sätta käppar i hjulet i det europeiska samarbetet.

Foto: YVES HERMAN / TT NYHETSBYRÅN
Det finns både yttre och inre hot mot Europas säkerhet. Marine Le Pens högernationalistiska Front National ser EU som sin fiende och ser inget problem med att samarbeta med Ryssland för att sätta käppar i hjulet i det europeiska samarbetet.
Det finns både yttre och inre hot mot Europas säkerhet. Marine Le Pens högernationalistiska Front National ser EU som sin fiende och ser inget problem med att samarbeta med Ryssland för att sätta käppar i hjulet i det europeiska samarbetet. Foto: YVES HERMAN / TT NYHETSBYRÅN

Europa står inför en rad säkerhetspolitiska utmaningar vi för bara några år sedan inte trodde att vi skulle behöva hantera. Den säkerhetspolitiska agendan har därför både tappat fart och kraft. Den utrikespolitiska detaljen som inrättats är fortfarande liten, och EUs vilja att tala med en röst är inte ett under av vare sig samstämmighet eller effektivitet.

Under den period vi fortfarande levde i ruset av Östeuropas befrielse och demokratisering såg vägen framåt ut att vara lika rak som enkel. Orosmolnen var få och de som för bara något år sedan skulle ha talat om rysk annektering av ett europeiskt land hade säkerligen fått möta både spott och spe i offentligheten. Läget har alltså förändrats, även om det hela tiden funnits röster som påtalat möjliga förändringar på den säkerhetspolitiska scenen.

Annons
Annons

Invasionerna av Irak och Afghanistan var en säkerhetspolitisk brytpunkt i den tid då världen höll andan inför USAs rättmätiga vrede. Några protesterade, andra deltog och få talade om vad som skulle ske efter att själva avsättandet av Talibanregimen och Saddam Hussein var ett faktum. Hur skulle skolan organiseras? Hur skulle länderna få fungerande infrastruktur, energi och vattentillförsel? Hur kan ett civilt samhälle växa fram i ruinerna av en posttotalitär stat?

Under dessa operationer rådde en vredens logik. Många trodde att om vi bara gick fram tillräckligt hårt skulle problemen lösa sig. Internationellt skulle terrorhotet försvinna och nationellt skulle vi öka vår säkerhet genom att införa långtgående antiterroristlagar som gav betydande befogenheter till staten i form av avlyssning, registrering och kontroll. Så har det inte blivit. Trots omgångar av motsvarande antiterroristlagar har vi i färskt minne en rad attacker. Problemen på marken försvann inte, utan nya eller omgrupperade krafter slår nu mot de öppna demokratierna. 

Efter Afghanistan och Irak har läget präglats av ett vakuum. Få har vågat tala om operationer i Libyen eller Syrien. Det har visat sig att enbart användning av militära medel inte är hela lösningen, även om det med all säkerhet är en viktig del. Inga större interventioner har gjorts och det globala samtalet präglades länge mest av vilka så kallade skyddsåtgärder staterna skulle kunna vidta.

Det är först efter den andra vedervärdiga terrorattacken i Paris som en större internationell operation inletts i Syrien. Frågan är dock om den är så genomtänkt eller synkroniserad med olika grupper som med olika motiv agerar i området.

Annons
Annons

I detta vakuum såg Putin sin möjlighet att annektera Krim-halvön. EUs svaghet märktes då också tydligt. Reaktionerna från unionen kom för sent och dess förmåga att ställa krav är begränsad. Handelsvapnet är inte obetydligt, men det kräver en stor uthållighet och drabbar även våra egna marknader.

Baksmällan efter Afghanistan och Irak har inte fått igång ett arbete för att få till stånd en ny internationell säkerhetsregim, som skulle kunna ersätta den logik som fanns under det kalla kriget eller i början av 2000-talet. Det existerar inte någon plan för hur morgondagens säkerhetspolitiska scen ska se ut.

Flera länder i EU ser dock ut att öka sina försvarsbudgetar, vilket är ett steg på vägen. I Sverige verkar det kunna uppstå en ny säkerhetspolitisk debatt, särskilt efter att mitt eget Centerparti äntligen beslutat att Sverige bör söka medlemskap i Nato.

Samtidigt är Europas säkerhet mer komplex än bara frågor rörande Nato. Alltfler populistiska partier tar plats i såväl nationella parlament som regeringar samt i Europaparlamentet. Ett flertal viktiga politiska aktörer i Europa knyter sig också allt närmare Putin. Greklands band till Ryssland har stärkts under deras ekonomiska kriser och såväl Ungern som Marine Le Pens Front National har också nära kontakter med Kreml. Dessa täta band och Putins välvilliga inställning kommer naturligtvis inte utan krav på motprestationer och till exempel saboterar Marine Le Pens grupp i parlamentet frågor som rör EU:s relation med Ryssland.

EU har under en längre tid tagit alltför lätt på grannskapssamverkan med de länder som må ha långt kvar till – eller kanske aldrig kommer att bli en del av EU – men som spelar en central roll för vår geopolitiska situation. Jag tänker på frusna konflikter i Centralasien som riskerar att blossa upp och Irans allt viktigare diplomatiska relationer. Och på Ryssland som inte ger avkall på inflytande i regionen. Därtill har vi närmre angränsande länder, vilka vi bortprioriterat, men där Ryssland systematiskt stärker sitt inflytande. EU har slappnat av medan Ryssland och andra länder spänt musklerna.

Annons
Annons

I den pågående debatten om frihandelsavtalet med USA, TTIP, finns det all anledning för andra globala aktörer att försöka kasta grus i maskineriet. Om världens två största marknader närmar sig varandra betyder det mycket för hela den globala handeln samtidigt som det skulle knyta den fria världens viktigaste länder närmare varandra.

Putins list, på den europeiska politiska arenan, ligger i att han inte bryr sig om vilken politisk inriktning en aktör har. Han är beredd att stötta den som agerar på det för EU sämsta sättet – oavsett om det gäller generellt EU-kritiska rörelser, samhällsomstörtande partier eller partier som, likt Front National, ser EU som fienden. Putin blir med sin nya aggressiva linje vinnare oavsett om vi förstör vår egen styrka, kraft och samordning i EU.

Upprustning i länderna inom EU och ett svenskt medlemskap i Nato skulle givetvis öka vår säkerhet.

Den del av unionen som i dagsläget verkar fungera bäst är den som rör energin. Energi har en avgörande betydelse för vår ekonomi, industri och livsstil. Genom att öka EUs energioberende av en aktör som har en annan och egen agenda stärker vi också oss säkerhetspolitiskt. Den 15 december togs kabeln mellan Sverige och Litauen i bruk. Energiförbindelsen är central för att Litauen ska kunna öka sitt oberoende och stärka sin säkerhet. Därtill kommer den att skapa en större marknad också för svenska elproducenter och det ger förhoppningsvis ett utfall som liknar det i Estland – lägre energipriser för industri och privatpersoner samtidigt som det ger ökad säkerhet.

Annons
Annons

Det är dock långt kvar till att vi kan se en fungerande energiunion, men viljan är tydlig framför allt från de länder som ligger i EUs yttre kant mot öst. Det är tydligt under innevarande vecka, när Europaparlamentet har sin session i Strasbourg, hur Front Nationals partigruppering ENF lagt så många ändringsförslag att den rapport som ska röstas igenom riskerar att försenas. Det är en del i en strategi för att underminera ett starkare och säkrare Europa som inte ligger i ENFs intressen.

Ryssland å sin sida gör vad de kan för att fortsätta vara en del i det energipolitiska hjärtat genom att planera för en andra gasledning i Östersjön.

Detta visar att det säkerhetspolitiska tänket inte har blivit annorlunda, utan att det har blivit bredare. De fria nationernas vapenmakt är och förblir en viktig del av säkerhetspolitiken. Men det är icke den enda. Upprustning i länderna inom EU och ett svenskt medlemskap i Nato skulle givetvis öka vår säkerhet, men den säkerheten måste kompletteras med ett starkare samarbete kring energitillförsel och terroristbekämpning. Men framför allt behövs ett stabilt och långsiktigt samarbete inom det freds- och demokratiprojekt som EU faktiskt är.

FREDRICK FEDERLEY är Europaparlamentariker för Centerpartiet och nyvald vice ordförande i det europeiska liberala partiet ALDE.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons