Annons
Recension

Rogers rangers. Kampen om NordamerikaFreden knäckte den förste rangern

Under strecket
Publicerad

I sin anmälan av Jöran Mjöbergs ”Amerikansk gryning” (6/8) påtalar Dag Blanck bristen på Amerikakännare i Sverige. Mjöberg är visserligen inte den enda svenska experten på amerikansk historia och politik i årets bokutgivning; litteraturprofessorn har fått sällskap av en överstelöjtnant i avsked. Med Rogers rangers. Kampen om Nordamerika 1755-1783 har Bertil Nelsson - som tidigare skrivit bland annat om Duncker och Savolaxbrigaden - åstadkommit ett inspirerat och medryckande bidrag till litteraturen om det europeiska sjuårskrigets förlängning i Nya Världen. I det kaos som i amerikansk historieskrivning går under benämningen The French and Indian War avtecknar sig en rad legendariska gestalter, bland dessa Robert Rogers. Rogers var ranger av första generationen - i praktiken den man som skapade begreppet. Sedan 1951 sker kontinuerlig utbildning av officerare och underofficerare vid Army Ranger School på Fort Benning i Georgia, i väsentliga stycken enligt det reglemente som Rogers i tiden satte på pränt. Reglementet för den okonventionella krigföring i mer eller mindre oländig terräng som det rör sig om är flera sidor långt men kan egentligen sammanfattas med orden ”var beredd att marschera inom en minut!”. Då det begav sig kunde marschen lika väl tänkas äga rum på snöskor i meterdjupa drivor som i iskallt vatten med tomahawken mellan tänderna. Skillnaden mellan Rogers och hans vildmarkskrigares fältpraktik och de brittiska huvudtruppernas skrivbordsstrategi var kolossal - i synnerhet i början av kriget. Med påtaglig berättarglädje, kombinerad med oväld i den finländske historikern Eirik Hornborgs anda, skildrar Bertil Nelsson den ena brittiska katastrofen efter den andra. Namnen Monongahela, Oswego, William Henry bär vittnesbörd om rödrockarnas snöpliga tillkortakommanden. Den brittiske överbefälhavaren Braddocks nederlag och död i krigets första större drabbning var i allt väsentligt en konsekvens av bristande anpassning till nya förhållanden - i kombination med ett arrogant beteende, som före slaget stötte bort en skara vänligt sinnade mohawkkrigare.

Annons

Braddock var långt ifrån ensam om sin överlägsna attityd till Nordamerikas ursprungliga befolkning - och till de amerikanska kolonisterna. Tämligen annorlunda förhöll det sig med fransmännen. Trots underlägsen numerär hade dessa länge stor framgång i kriget inte minst genom sin förmåga att ta indianerna på rätt sätt. Höga officerare som Montcalm och Bougainville var fullblodsgentlemän, och vad de franska kolonister som befolkade skogarna kring de stora sjöarna beträffar levde de mestadels i god harmoni med indianer från ett flertal nationer. Då fienden nalkades var tröskeln när det gällde att applicera fjäderbuske och krigsmålning i många fall obefintlig för kolonisterna. Sättet att skrida till verket var detsamma som för Rogers rangers. När tänderna släppte greppet om tomahawken kunde den begravas i en fiendehjässa - oavsett om förövaren var mohawk eller irokes, britt eller fransos. ”Han vägrade att ge sig så vi dödade honom och tog hans skalp i fiendens åsyn”, skriver sålunda Rogers i sin dagbok - en viktig källa för Nelsson. Roberts egen bror Richard blev uppgrävd ur sin grav och skalperad. För ”vita” män var dock syftet ett annat än för ”röda”: priset på en engelsk skalp var 60 franska pund, på en levande fånge endast 50. Efter den blodiga massakern vid Fort William Henry kvitterade guvernören i Boston med 40 pund för en manlig penobscotskalp, hälften för en kvinnlig. Den kulturella identitetsförvirringen exemplifierades av uppsyningsmannen för indianaffärer William Johnson, vilken i högtidliga ögonblick uppträdde i full mohawkdress under namnet Warraghiyagey. Den karismatiske ottawahövdingen Pontiac gled för sin del ur tiden iförd fransk officersuniform. Johnson och Pontiac spelar viktiga roller i ”Rogers rangers”, dock är de underställda Robert Rogers. Om honom finns, förutom de omfattande journalerna, diverse levnadsteckningar, men på svenska har Bertil Nelsson gjort en betydande inmutning. Både för sin roll i kriget mot fransmän och indianer och för sitt mörka livsöde är Rogers värd vår uppmärksamhet - en hårding, alls inget helgon, en man präglad av turbulenta omständigheter, i inre balans endast så länge den yttre obalansen bestod. Något fullständigt porträtt tecknas visserligen inte i ”Rogers rangers”, i viss mån förblir objektet som sig bör dunkelt och undanglidande. ”Robert Rogers vilade inte. Hans behov av rörelse tvang honom ut på ständigt nya äventyr. Inga väderleksförhållanden fick hindra honom.” Bistra vintrar tvang 1700-talshärar till vinterdvala, men ingenting kunde stoppa Rogers. ”Ständigt återvände han med underrättelser och fångar, alltid med sina styrkor intakta.”

Annons
Annons
Annons