Annons

Fransk film och det kulturella undantaget

Publicerad

kommentar | Frihandel"Den franska regeln för kulturellt undantag är död!". Detta påstod strax före jul en av filmvärldens mäktigaste producenter, Jean-Marie Messier, vd för Vivendi-Universal. Messiers uttalande har väckt arga reaktioner i hemlandet Frankrike, där det "kulturella undantaget" är en princip som försvaras med lidelse av politiker från nationalhöger till trotskistvänster.
Kort uttryckt handlar det om att kulturella och intellektuella verk ska undantas från globala frihandelsprinciper. Det har framför allt kommit att beröra film, där man befarar att nationell filmproduktion i små och medelstora länder skulle kvävas av Hollywoods massiva distributionssystem och effektiva marknadsföring om det rådde gränslös frihandel.
Frankrike har inom EU varit pådrivande för att man ska bevara kvoter för sändning av europeisk film på tv, vilket i sin tur innebär att tv-bolagen stimuleras investera i europeisk filmproduktion. Syftet är att skydda Europas kulturella mångfald.
Redan för tio år sedan, i samband med förhandlingarna om Gatt-avtalet, betonade Frankrikes dåvarande president Mitterrand hur viktigt det är för ett folks kulturella identitet att man tillåts skapa och välja bilden av sig själv. Jacques Chirac har å sin sida flera gånger efterlyst initiativ från Unesco att utforma internationella regler för handeln med konstnärliga och intellektuella verk. I den aktuella Messier-debatten har utbildningsministern Jack Lang framhållit att det i den globaliserade ekonomin "är viktigare än någonsin att varje land har kontroll över sitt intellektuella och kreativa kapital". Han har ofta förebrått ansvariga ministrar i de andra EU-länderna för att ta dessa frågor på för lite allvar.

Inför det stundande presidentvalet har franska politiker ivrigt markerat sitt värnande om fransk särart genom att uttala oförståelse för Messier. I fransk press demoniseras han, trots att han lyckats föra ett franskt företag upp i topp på den stenhårt konkurrerande amerikanska mediemarknaden. Samtidigt kan man som ett direkt resultat av den rådande statliga reglerings- och stödpolitiken avläsa en imponerande statistik för fransk film: 2001 blev ett rekordår i franska biobesök och mer än 40 procent av inträdesbiljetterna löstes till franska filmer - "Amélie från Montmartre", "Under sanden" och komedin "Le Placard" var favoriter. Som jämförelse kan nämnas att den inhemska filmen i Italien och Storbritannien endast drar 13-15 procent av biobesökarna, medan amerikanskt dominerar.
Det oroande med Jean-Marie Messiers uttalande är att hans grupp äger det framgångsrika tv-bolaget Canal Plus, som med sina specifika koncessionsregler står för en fjärdedel av det kapital som investeras i ny fransk film. Den marksända, privata betal-tv:n Canal Plus, som socialistregeringen lät bilda 1984, har ensamrätt att visa filmer ett helt år efter premiären, detta i utbyte mot att 20 procent av bolagets omsättning investeras i ny fransk och europeisk film, varav en större del i independent-produktion. Andra tv-kanaler måste uppfylla kvoter för fransk film, vilket i realiteten betyder att tv-bolagen genom köp av sändningsrättigheter förvandlas till filmindustrins bankirer.

Annons
Annons
Annons