Annons

Ruth Lötmarker:Fransk demokrati under attack

Den franska 1900-talspolitiken präglas av motsättningar mellan höger och vänster, mellan fascism och kommunism. Dessa måste ses i ljuset av demokratins utveckling och motståndet mot denna, hävdar idéhistorikern Michel Winock i en ny bok.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Fransk inrikespolitik, hävdar många, är präglad av konflikter, inom partierna och partierna emellan. Idéhistorikern Michel Winock anspelar på detta tema i sin innehållsrika bok Le XXe siècle idéologique et politique (Librairie Académique Perrin, 535 s). Bokens 25 kapitel är en sammanställning av föredrag och artiklar som han under den senaste tioårsperioden ägnat åt de idémässiga och politiska motsättningar som präglat 1900-talet, sett ur fransk synvinkel. Genom att generöst skissera bakgrunden till de konflikter han berör, ger Winock en bredare bild av skeendena i Frankrike än vad bokens titel anger. I centrum för hans framställning står utvecklingen av det republikanska demokratiska statsskicket och hur detta under seklets gång attackerades av de höger- respektive vänsterkrafter som växte fram i form av fascism och kommunism.

Efter två tidigare kortvariga försök att införa republikanskt statsskick, från och med revolutionen 1789 och fram till Napoleons maktövertagande, samt från 1848 till 1851, stadfästes slutligen den tredje republikens författning 1875, men den stod på vacklande grund. Monarkin hade fortfarande anhängare och de två kejsardömena under Napoleon I och Napoleon III framstod för många i ett magiskt skimmer. I denna situation var det av vikt att skapa starka institutioner och en anda av samhörighet. För att detta mål skulle uppnås, blev maktutövningen inom den demokratiska republiken lika centraliserad som den varit under den absoluta monarkin. Förvaltningen gjordes enhetlig, endast det franska standardspråket skulle talas, till förfång för alla lokala språkvarianter. Framför allt skulle den obligatoriska och konfessionslösa skolan vara en smältdegel med uppgift att forma goda medborgare med de rätta demokratiska värderingarna. Samtidigt, skriver Winock, omgavs detta praktiska syfte av en känsla av nationell överlägsenhet, som tog sig uttryck i högstämda termer. Frankrike var upplysningens vagga, revolutionens stamort och garanten för framåtskridande. En dåtida historiker som Michelet tvekade inte att hävda att Frankrikes utveckling skulle kunna gälla för hela mänskligheten, eftersom den allt mer lät sig styras av förnuftets lagar.

Annons
Annons
Annons