Annons

Frans G Bengtsson:Om kärleksbrev

Frans G Bengtsson (1894–1954).
Frans G Bengtsson (1894–1954). Foto: IBL

Ganska många kärleksbrev böra ha skrivits under mänsklighetens sammanlagda tillvaro, från kilskriftskorrespondensernas tid till vår. Kanske ingen statistiker ännu försökt sig på någon kalkyl i ämnet, men det är tydligt att även den mest försiktiga uppskattning måste leda till astronomiska tal. Förutsätta vi på jordens yta hundra millioner skrivkunniga människor, som under någon period av sitt liv anfäktas av kärligt meddelelsebegär, samt i medeltal tjugu brev per individ, säkert en löjligt låg siffra, blir detta en försvarlig packe redan för en enda generation. Visserligen utspelas många människors kärleksangelägenheter utan något som helst behov av bläck och penna, men till gengäld lyfta sig andras hithörande produktioner, statistiskt sett, som alper över den förutsatta medelnivån.

Publicerad

Män äro säkerligen i genomsnitt mindre livaktiga än kvinnor i fråga om kärleksbrev, tröga och jämförelsevis lakoniska, även när de äro som mest upptända; likväl åstadkomma de inte så litet, även i vår föga brevskrivande tid. Säkert har mången betraktare, som någon gång tillåtits kasta en blick i en själsligt och kroppsligt normalt utrustad kvinnas skrivbordslådor, känt sig gripen av en viss primitiv häpnad inför de därstädes hopade brevluntorna – inte endast över det kvinnliga ordningssinne, som låter varje något så när betydelsefull maskulin dossier förvaras prydligt buntad för sig, utan även över dessa buntars såväl antal som massivitet. Och ett dylikt resultat kan förevisas av kvinnor på ett par och tjugu år, kvinnor som alltså nyss börjat; med Guds hjälp skola de under ännu ett par decennier fortsätta att se växa alltjämt nya, efter hand fulländade och omknutna buntar. Kanske ta de ibland, i lugna ögonblick, när hjärtat är fritt och sorgset, fram denna sin kärleks pressade, mer eller mindre tropiska flora till en stunds betraktande – eldskrifter och hjärteutgjutelser som en gång ej oävet skälvt och lyst, men som nu förundransvärt dämpats av några få års damm – och låta sina amourer passera förbi i en långsam, tragikomisk revy – för att sedan åter stoppa ned dem i sina fack, en efter en, i kronologisk ordning, i det de med spotskhet eller vemod formulera någon sammanfattning: ... det var den där: han blev trött på mig ... det var den: honom blev jag trött på ... den? javisst, nu minns jag: vi blev bekanta i en kupé ... den: han var för sentimental ... den: han kysstes bra och brukade citera Antonius men var ofta orakad ... räknad, vägd och befunnen för lätt ... Mene, Mene, Tekel, Upharsin ... och här ha vi honom som var min stora lidelse: han skrev inte mycket ...

Liknande arkiv förekomma sannolikt mera sällan hos män; i varje fall har jag aldrig sett eller hört omtalas något dylikt. Mankönet, slarvigt och förstrött även i förälskat tillstånd, behandlar säkerligen oftast till och med sina kärleksbrev ungefär som det behandlar sin tidning – läser dem med koncentrerat nöje och lägger dem sedan ifrån sig, Gud vet var; eller låter dem på sin höjd efter hand tvångslöst bäddas ner bland en röra prospekt, räkningar och gamla tidtabeller. Och detta trots att sagda kön får mottaga mera värdefulla brev än det ger ifrån sig: kvinnor skriva inte allenast längre och talrikare brev än män utan även långt bättre; åtminstone kan man våga en gissning att så oftast är fallet.

Den mest berömda av alla kärleksbrevväxlingar, den mellan Abelard och Heloise, visar tydligt hur överlägsen den kvinnliga parten är i sådan brevskrivning, även när motparten långt ifrån är något dumhuvud eller hindrad av ovana vid pennan. Heloise förmår ge sig allsidigt tillkänna på ett helt annat sätt än hennes älskare; hon behärskar ett långt rikare register och löper otvunget och i en fart genom hela skalan av känslor, från hög teologi till utbrott av vild begärelse. Abelard, sin tids bästa huvud och alls ingen förträad pedant i själen, gör vad han kan för att hålla sig i nivå, men undgår likväl inte att bredvid den glödande abbedissan te sig ganska enkel. Det är sant att deras brev först skrevos efter det den förförda Heloises förmyndare låtit överfalla och kastrera den stackars filosofen, som naturligtvis därigenom i grunden berövats varje psykologisk möjlighet att finna något att tillägga rörande jordisk kärleks angelägenheter – utom i form av ödsliga spekulationer över sin synds rättmätiga lön; men man har ändå en känsla av att Abelard även under bättre betingelser aldrig skulle förmått skriva fullt så storartade brev som dem Heloise åstadkom.

Annons

Men låt vara att kanske kvinnor oftast, rent objektivt sett, skriva bättre kärleksbrev än män: även män skriva brev bra nog för sitt syfte; de bli alltid välkommen läsning för adressaten. Vad finns det strängt taget för lektyr som kan tävla med kärleksbrev? Givetvis ingen; världslitteraturens mest utsökta skatter bli kattguld inför ett ark älskade kråkfötter. Sapfo och kung Salomo sjunga och spela inte fullt så bra som ett sådant kan göra och om Ciceros brev och ett brev från hjärtats dam hamnat samtidigt i brevlådan, vore det ögonblickliga valet dem emellan inte särskilt svårt. ·

Parfymens betydelse, när det rör sig om kvinnliga kärleksbrev, bör inte underskattas; för en ej ringa del av deras förtrollning kan den ta åt sig äran. Vid all läsning, även läsning av vanligt prosaiskt tryck som ingen ädel parfym kommit vid, är själva lukten av det lästa visst inte så oväsentlig för helhetsintrycket som tanklöst eller luktlöst folk möjligen kan tro; men makten hos även den mest tilltalande bokdoft sjunker till ett intet i jämförelse med makten hos ett brev som presenterar sig svept i en förtrogen och associationsfylld vällukt. Ett ej föraktligt hjälpmedel för en kvinna att göra sig kvitt en person som hon tröttnat på bör bestå i att byta parfym. Den efterhängsnes kärlek, om den inte är ovanligt fast rotad, skall säkert därvid i många fall börja märkbart tyna; erotiskt fullkomligt desorienterad skall han irra omkring som i en främmande värld, tills han kanske får upp något liknande spår på annat håll: då skall han plötsligt åter stå betagen av en stor förtrollning, liksom Satan när han insuper Paradisets dofter i början på fjärde boken hos Milton.

Något som ytterligare bidrager att göra kärleksbrev oskattbara för mottagaren är naturligtvis att de så kraftigt tala till vederbörandes fåfänga. Enligt vissa moralister består svartsjuka uteslutande av sårad fåfänga; man kunde då tänka sig att lycklig kärlek till sin själsliga del huvudsakligen bestode i tillfredsställd fåfänga; och kärleksbrev skulle då för den älskande vara ungefär vad ordnar äro för en diplomat, skalper för en indianhövding, vänliga recensioner för en blygsam författare. Men man bör därvid inte överdriva, ty parallellen håller inte streck: ordnar, skalper och recensioner förlora allt värde i den mån de inte äro offentliga: de måste utmanande glittra och sticka i ögonen på så många som möjligt för att tjäna något till. Men med kärleksbrev springer ingen omkring och viftar för att höja sitt personliga värde; ingen placerar dem ens. bundna på sitt salongsbord, i lämpligt urval, för en trängre bekantskapskrets att bläddra i.

Denna artikel publicerades den 24 januari 1930.
Denna artikel publicerades den 24 januari 1930. Foto: SvD:s arkiv

Allt som allt beror inte kärleksbrevs förträfflighet så mycket på att de äro uttryck för en sammanslutning för ömsesidig beundran, som fastmera på att de äro uttryck för en sammanslutning där man ömsesidigt kan pladdra iväg av hjärtats lust, enkelt och förtroligt, naturligt och oreserverat. Man slipper krångel och vedermöda som är förenad med all annan skrift; man behöver inte bekymra sig om någon disposition, man behöver inte samla tankarna, inte tänka alls över huvud taget, utan endast komma med sitt naturliga jag, just som det faller sig, i förtroendefullt hullerombuller. Det gör föga hur vårdslöst och förvirrat man i hastigheten råkar uttrycka sig; man kan ändå lita på att bli förstådd, så långt någonting finns som är lönt att förstå. Kanske har man någon enstaka gång ingenting att skriva om, någon gång då man är fullständigt tom i huvudet; då skriver man just om detta faktum, talar om hur fylld av sågspån hjärnskålen känns och söker ge en bild av den stupiditetens mara, av vilken man känner sig riden. Man frestas aldrig att söka hyckla någon konstlad klyftighet, ty för en gångs skull spelar det alls ingen roll hur dum man är: allt är bra ändå. I regel tryta inte ämnen helt och hållet, alldenstund motparten bör göras delaktig av ens tillvaros hela rymd, dess mörker och molnstoder och samtliga strimmor solsken; diverse känslotillstånd finnas dessutom alltid att tala om: om den bok man sist läst; och det rim man inte gjort; och den förkylning man just påbörjat. Det hela är mänskligt och sant och okonstlat; och med samma mynt får man igen, eller om möjligt med ännu bättre.

Varför bli kärleksbrev så sällan tryckta? Och även de som råkat bli det, varför har deras berömmelse förblivit så obetydlig som den är? De borde utgöra sann och hjärtevärmande lektyr i högre grad än någon annan, inte bara för sin ursprungliga adressat utan även för publiken. Vem som helst kan räkna upp långa rader namn på personer som nått odödlighet med hjälp av en eller flera volymer kärlekspoesi, medan det däremot vore svårt att hitta några som åstadkommit en volym allmänt skattade kärleksbrev: Abelard och Heloise ha inte stort sällskap. Och ändå kunna alla människor skriva kärleksbrev, och envar är i stånd att läsa och sentera sådana, under det poesi endast skrives av få och endast kan senteras av få. Poeterna bli berömda genom att de med vinnande öppenhet avslöja sitt innersta, och särskilt är ett förälskat tillstånd dem en hjälp därvidlag; i lyckliga fall åstadkomma de värdefulla personliga dokument, orädda avslöjanden, skakande inblickar, skri ur livet; deras dikter kunna, som någon poet har sagt, när de nått den högsta äkthetens stadium, bli som "ett stycke kött och blod ur bröstet rivet". Men det är klart att denna deras öppenhet, den må te sig hur blodig som helst, trots allt inte kan mäta sig med den självklara öppenhet som härskar hos kärleksbrevskrivaren. Ty de stackars poeterna ha alltid sitt lilla puzzle att tänka på, även om de som skickliga taskspelare försöka att inte låtsa om det. Även den poet, som i mest koncentrerad trance försjunkit i sin älskades framdrömda anlete, måste likväl då och då med ett ögonkast förvissa sig om att rimmen placera sig i önskad ordning, eller att ingen tungfotad koloss råkat in bland de elegiska daktylerna; och även de eldigaste naturerna, som skriva fri vers, måste ständigt och jämt tänka på att få sina rader couperade i rätta ögonblicket. Somliga poeter, även berömda sådana, framstå i själva verket som avgjorda svindlare, kallblodiga personer som alls inte varit särskilt förälskade även när de glödgat sina verser som bäst: deras förälskelse visar sig mera ha gällt själva poemet än någon speciell Delila eller Corinna. Av forskningens örnblick avslöjas de efter hand; inför den får till och med vad Shakespeare åstadkommit i sina sonetter en betänklig prägel av stilövningar.

Från allt dylikt hokuspokus äro kärleksbrevskrivare helt och hållet fria; stilövningar och puzzlespel äro dem fjärran; de hänge sig uteslutande åt att få sagt vad de ha på hjärtat. Man kan inte tänka sig någon från alla förorenande element mera befriad psykologisk sannfärdighet i skrift; allt annat som skrives är tillrättalagt för publiken, konstlat och lögnaktigt. Varför stå då inte på våra hyllor, i stället för de välsignade poeterna, en mängd klassiska författare av kärleksbrev, väl utvalda och i majestätisk rad, klädda i yppersta kalvskinn? Mänskligheten frågar märkvärdigt nog inte stort efter dem, trots deras tema och deras okonstlade maner; vid poeterna håller den däremot fast, med all deras tvivelaktiga ärlighet. Förmodligen gåve mänskligheten bort all världens kärleksbrev, tryckta och otryckta, utom det som nyss hämtats ur brevlådan, hellre än fö rsta bästa poetiska fras av god sort:

I wonder by my troth what thou and I did till we loved: were we not wean'd till then?

Och det är väl att det är så: ty tänk om vi litet var, vid uppnådd stadgad medelålder, började utge våra samlade kärleksbrev i tryck. Då skulle det åter bli som den gång i första Mosebok, när djupens källor öppnades.

Laddar…
Annons
Annons

Denna artikel publicerades den 24 januari 1930.

Foto: SvD:s arkiv Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons