Annons
X
Annons
X

Anna Carlstedt: Frankrike firar kunglig pragmatiker

(uppdaterad)

Under året uppmärksammas i Frankrike Henrik IV, som mördades i Paris för 400 år sedan. I pressen har han kallats superstjärna. Flera nya biografier publiceras och konferenserna avlöser varandra.

UNDER STRECKET

I år är det 400 år sedan Henrik IV blev mördad på öppen gata av en katolsk fanatiker i Paris och fransmännen firar sin favoritkung ordentligt under försommaren.

Le Monde tvekar inte att sätta rubriken ”Henri IV: plus superstar que jamais” – ”Henrik IV: mer superstjärna än någonsin”, medan Le Nouvel Observateur frågar sig hur stor hans popularitet skulle ha varit om han levt idag och en opinionsmätning gjorts. Tidningen konstaterar att resultatet snarare skulle landa på 200 än 100 procent. Och visst behandlas han som en superstjärna: under jubileet pryder han de franska tidningsomslagen, flera nya böcker om honom kommer ut och konferenserna avlöser varandra.

Särskilt omsorgsfull är den utställning som under sommaren tillägnas honom på slottet i hans födelsestad Pau, där ju också en av våra kungar, Jean Baptiste Bernadotte, såg dagens ljus. I Paris är firandet mera spektakulärt förstås. Som när man inledde 400-årsjubilet med att låta modeskaparen Castelbajac förvandla Henrik IV-statyn på Pont Neuf mitt i Seine till ”härskaren över kosmos”, varpå monumentet förvandlades till ett rymdskepp omgivet av bländande fyrverkerier. Kritikerna menade att Henrik, enligt hans levnadstecknare mycket diskret, måste ha vänt sig i sin grav. Nämnda grav återfinns i den kungliga katedralen i St Denis, där den hugade också kan beskåda Henriks hjärta i ett silverskrin.

Annons
X

Det är förståeligt att såväl historieskrivningen som årets firande tar sig episka proportioner. Även om den folkkäre kungen förstås också hade dåliga sidor går det inte att bortse från att den tolerans som Henrik IV representerade i en tid som präglades av våld och förföljelse av oliktänkande gör honom unik. Hans pragmatism – som bland annat innebar religionsfrihet för fransmännen – och politiska överlevnadsförmåga äger en brännande aktualitet.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det var Henrik IV som, inför kröningen, konverterade till katolicismen med orden ”Paris vaut bien une messe” – ”Paris är väl värt en mässa” (det har dock ifrågasatts om han verkligen fällde de bevingade orden). Därmed inledde han den regering som kom att innebära en gradvis försoning och återhämtning efter att Frankrike i årtionden slitits sönder av religionskrig. 1598 skrevs det berömda fördraget under i Nantes och därmed var religionsfriheten ett faktum. Henrik IV lyckades dämpa kyrkans inflytande över staten men fick också, mycket tack vare sin finansminister Sully, ordning på finanserna och på jordbruket i ett land där kriserna avlöst varandra i generationer.

    Även om firandet av honom nu under året har guldkant så var denne moderne pragmatiker själv inte särskilt glamorös. Hans eftermäle är mera jordnära än storslaget. Fransmännen älskar att berätta anekdoter, som hur Henrik lagstiftade om maxpriser på grillad kyckling och baguette, ett system som påstås gälla än idag med priser som bara får räknas upp enligt ett visst index: inte nog med att kungen ville att alla skulle få ha sin tro ifred, de skulle också ha råd med kyckling och bröd oavsett belägenhet i övrigt. Legenderna kring Henrik IV är många och de måste läggas åt sidan för att en mera avskalad bild av denne nationalhjälte skall träda fram.

    Henrik föds 1553 i Pau som prins av Navarra, son till den protestantiska prinsessan Jeanne III d’Albret och den katolske befälhavaren Antoine de Bourbon. När Henrik är i tioårsåldern bryter religionskrig ut efter flera år av oroligheter och förföljelse av oliktänkande. 1562 sker en massaker på 1200 protestanter i den franska staden Vassy. Händelsen utgör en katalysator som leder till fullskaligt krig.

    Henriks katolske far dör i början av kriget och hans reformerta mor beslutar sig för att Henrik måste lämna hovet där han befunnit sig. När Henrik är 16 år betraktas han redan som en symbolisk ledare för protestanterna, eller hugenotterna som de också kallas. Ordet huguenot, som först dök upp på 1550-talet, var från början en fördomsfull katolsk benämning på protestanterna, men de reformerta började senare själva använda denna benämning. (Man tror att ordet kan ha sitt ursprung i eyguenet, benämningen på Genève-bor som bjöd hertigen av Savojen motstånd. En annan teori är att ordet bildats med utgångspunkt i en fransk ort ( Huguen) där hugenotterna skall ha samlats till ett första möte). Ett antal hugenotter som tvingades fly från Frankrike hamnade så småningom i Sverige och Stockholm, varav släkter som De Laval och Du Rietz. Än idag finns en fransk reformert kyrka på Humlegårdsgatan i Stockholm.

    Henrik får alltså uppleva hur landet slits itu av inbördeskriget under en mycket ung Karl (Charles) IX. Änkedrottningen Katarina av Medici, som i praktiken har makten i sina händer, går en svår balansgång för att gå olika falanger till mötes. Det gäller att hålla ätter som Guise, Montmorency och Condé på gott humör samtidigt som de inte får tillåtas bli alltför starka maktfaktorer. Hennes taktik, bland annat att spela ut Montmorencys och Guises läger mot varandra, misslyckas. Krafterna som verkar för att stärka den katolska kyrkans inflytande skyr inga medel.

    Henrik, som till en början befunnit sig ganska långt från händelsernas centrum, finner sig plötsligt vara en nyckelperson i detta höga politiska spel när det beslutas att han skall gifta sig med Katarinas katolska dotter Marguerite (som efter Alexandre Dumas berömda roman kommit att kallas ”La reine Margot”, vilket också blev titeln på en storslagen film 1994). Det proklameras att äktenskapet skall utgöra en akt av försoning mellan katoliker och protestanter. Deras bröllop i Paris i augusti 1572 utgör istället upptakten till den katastrof som gått till historien som Bartolomeinatten. Under denna första natt och de följande mördas tusentals tillresta protestanter i sina sängar eller på öppen gata. Män, kvinnor, barn. Till de döda hör hugenotternas ledare Gaspard de Coligny. Bartolomeinatten har kommit att bli en symbol för religiös intolerans och förföljelse.

    Det som skulle bli ett äktenskap som skulle få slut på religionskriget blir alltså i stället ett blodbad med Henrik av Navarra som en av få överlevande protestanter. Efter Bartolomeinatten konverterade Henrik en första gång även om han allt eftersom, delvis i lönndom, återupptog banden med de reformerta. Forskarna är fortfarande oeniga om vilka som bär ansvaret för massakern. Idag brukar historikerna tala om en första fas av massakern, då först Coligny och sedan ett antal protestantiska ledare avrättas, och en andra fas då hela operationen spårar ur och såväl milis som folk på gatan tar saken i egna händer, trots att hovet med Karl IX i spetsen skall ha manat till besinning.

    I början av 1500-talet styrs Frankrike av två mycket kraftfulla regenter: Frans I och Henrik II. När den senare dör 1559 lämnas fältet mer eller mindre fritt för de mäktiga ätter som tidigare nämnts. Tre svaga, alltför unga kungar – alla söner till Katarina av Medici – avlöser varandra på tronen men blir inte långvariga. När det är dags för Henrik att bestiga tronen vid 40 års ålder ligger landet till stora delar i ruiner efter decennier av inbördeskrig, massakrer och en ödesdiger rivalitet mellan olika falanger som knappast sett till rikets bästa.

    Han hade i flera år varit kronprins eftersom företrädaren Henrik III inte hade några arvingar, men situationen var ändå komplicerad eftersom det förstås fanns de som ville se någon annan på tronen. Bland annat tyckte den mäktige Filip II av Spanien att hans lilla dotter Isabella skulle göra sig utmärkt som fransk regent. Katolska falanger påstod också att de hade en Karl X väntande i kulisserna.

    Till slut firas i alla fall den berömda mässan i den kungliga katedralen i St Denis, och Henrik konverterar en andra gång. Så kan han 1594 rida in i Paris som Frankrikes kung Henrik IV. Nu börjar en regeringstid som präglas av återuppbyggnad, ordning och reda och tolerans.

    Det grymtas en hel del över den nye kungen i början, men dels är landet oerhört krigstrött, dels visar Henrik IV snabbt prov på pragmatism när han ser till att hålla kritikernas kassakistor välfyllda. Han köper sig arbetsro och skrider till verket. 1595 är ett viktigt år då den unge Maximilien de Béthune, senare hertig av Sully, tillträder som finansminister. De två kom att stå varandra nära, och tillsammans lyckas de betala av Frankrikes skulder, minska en del av skattetrycket och till och med skapa en reserv i statskassan. Med hjälp av Olivier de Serres, som kallats ”det franska åkerbrukets fader” får Henrik IV fart på de franska jordbruken, samtidigt som textilfabriker (bland annat gobeläng- och sidentillverkning) och gruvor utvecklas.

    Frankrike sluter vid denna tid också viktiga handelsavtal med England och Holland. Samtidigt som Henrik får Frankrikes hjul att snurra ser han till att balansera de olika maktkonstellationerna sinsemellan. Det är särskilt rörande att läsa om hur olika personer efter Henrik IV:s tillträde får möjlighet att verka i Frankrike efter att ha varit förföljda och levt i exil under många år. Ett sådant exempel är den franske diplomaten Arnaud du Ferrier, ambassadör i Venedig, som inte bara öppet kritiserat Drottning Katarina för hennes inblandning i Bartolomeimassakern utan också intresserat sig starkt för reformationen. Han hade dock till skillnad från många andra klarat livhanken och kunde till slut vid hög ålder komma hem till Frankrike och få en post vid Henrik IV:s hov, där han kunde praktisera sin kalvinism.

    Den kraftfulle Henrik IV hann styra Frankrike i 16 år innan han blev mördad av en katolsk fanatiker vid namn François Ravaillac som lyckades ta sig upp i kungens vagn och sticka sin dolk i honom. Mordet skedde på rue de la Ferronnerie mitt i Paris, i maj 1610. Än idag finns hans vapen inlagt i gatan på platsen där det hände vid Place des Innocents. Ravaillac skall ha varit besatt av idén att det nantesiska fördraget från 1598 borde rivas upp och att Katolska kyrkan återigen skulle få oinskränkt makt över Frankrike.

    Inte bara fransmännen har anledning att fira minnet av Henrik IV som redan på 1500-talet stod upp för de principer om människans lika fri- och rättigheter som skulle bli en del av revolutionens paroller 200 år senare. När fördraget i Nantes undertecknades och religionsfrihet infördes var Frankrike bland de första som tog steget mot lagstiftning om lika medborgerliga rättigheter, oavsett religion.

    Anna Carlstedt är fil dr i franska vid Stockholms universitet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X