Frankrike dominerar utan att sticka ut

Under strecket
Publicerad
Annons

Cannes Är Cannes världens viktigaste filmfestival eller är den en fransk filmfestival som också råkar vara världens viktigaste? Det är en fråga som många ställer sig med tanke på den starka dominansen av franska eller delvis franskproducerade filmer i tävlingen. Arton av årets tjugo tävlingsfilmer har åtminstone en fransk samproducent enligt branschtidningen Variety. Så har det dessutom sett ut i många år. Festivalgeneralen Gille Jacob tillbakavisar kritiken. Han menar att många skaffar sig en fransk distributör för att det ska löna sig att ta filmen till Cannes med alla extrakostnader det innebär. Oavsett vem som har rätt har ingen fransk film vunnit Guldpalmen sedan 1987. Sist och slutligen är det ju filmerna som ska bedömas och hittills har de franska och franskstödda filmerna inte varit över sig imponerande. Invigningsfilmen ”Fanfan la Tulipe” är ett påkostat men charmlöst matinéäventyr, trots Vincent Perez och Penelope Cruz i huvudrollerna som två bedragare någon gång på 1700-talet. Regissören Gérard Krawczyk har som tidigare meriter ”Taxi 2” och ”Taxi 3” och klippningen är ungefär densamma här. Chilenske Raoul Ruiz, numera fransman, är en återkommande deltagare i tävlingen. Till Sverige har hans filmer dock inte kommit. ”Ce jour-là” försöker vara någon sorts blandning av Bunuel och Almodovar utan att lyckas vara vare sig rolig eller otäck, trots att en lössläppt psykopat har ihjäl alla arvingar i en rik familj till förmån för den tokiga dottern. ”Les égarés” av André Téchiné handlar om en familj på flykt från Paris efter tyskarnas intåg i Frankrike. Emanuelle Béart spelar ensamstående mamma med en tonårsson och en minderårig dotter som förlorat allt. Till den lilla familjens hjälp kommer en ung man på rymmen som hjälper de opraktiska stadsmänniskorna att överleva. Filmen utvecklar sig förstås också till en kärlekshistoria mellan den korrekta mogna kvinnan, som dessutom är lärare, och den unge illitterate rymlingen. Helt trovärdigt är det inte att man hittar ett tillbommat hus där både elektricitet och varmvatten fungerar. Ingen i familjen tänker heller på mörkläggning om kvällarna trots att tyska bombplan passerar över taket.

Iranska filmer har blivit ett stående inslag på många festivaler. I stort sett är det samma familj som gör alla filmer från Iran, familjen Makhmalbaf. Mohsen Makhmalbaf gjorde ”Kandahar” om talibanernas kvinnoförtryck i Afghanistan. Dottern Samira Makhmalbaf har återvänt till Kabul efter att talibanerna störtats i ”At five in the afternoon” för att konstatera att kvinnoförtrycket är kvar. Huvudpersonen i filmen är en ung kvinna, Noqreh, som drömmer om att utbilda sig, bli politiker, ja till och med president. Symbolen för hennes frigörelse är ett par vita högklackade skor som hon sätter på sig när hennes far inte ser. Han vänder ansiktet mot väggen så fort en kvinna passerar och ber om förlåtelse för sina synder. Noqreh har faktiskt en manlig vapendragare, men verkligheten är allt för hård för att några drömmar ska förverkligas. Av Kabul finns i stort sett bara ruiner kvar. ”At five in the afternoon” är inte berättelse i vanlig bemärkelse utan snarare skärvor från ett sönderslaget land.

Annons
Annons
Annons