Annons
Recension

Sex, såpor och svenska krusbär. Televisionen i konkurrensFrån testbilder till ständigt flöde

Leif Furhammar har gjort en slösande rik framställning av de stora tv-kanalernas utveckling från 1987 till 2000. När boken är som bäst ledsagar den läsaren initierat genom medielandskapet, skriver Peller Snickars.

Publicerad

En tom bild i flera minuter. Så såg det ibland ut på landets tv-apparater under 1980-talet. Inga trailers, inga teasers, inga svischande logotyper eller utdrag ur kommande program - bara en stilla pausfågel och en sakta tickande klocka i väntan på nästa program. Raymond Williams måste ha sett fel. Svensk public service-tv kännetecknades knappast av det ständiga bildflöde, the flow of television, som Williams redan på 1970-talet hävdade var specifikt för mediet. För 20 år sedan var det tv-programmen på SVT som konstituerade själva mediet - mellan dem rådde tystnad.
Mediehistoriskt var den här programfixeringen närmast en kvarleva från stumfilmens dagar med bioprogram bestående av olika kortfilmer som följde på varandra. Men sedan hände något. När TV3 hösten 1987 börjar sända över satellit från London är det inledningen på en revolution av svensk tv. Det nya medielandskap som snabbt växer fram efter radio-
och tv-monopolets upphörande är tveklöst en av de mer spännande perioderna i svensk mediehistoria. Denna mediala brytningstid är ämnet för Leif Furhammars nya bok, Sex, såpor och svenska krusbär. Televisionen i konkurrens. Det är en slösande rik framställning av de stora tv-kanalernas utveckling under perioden 1987 till millennieskiftet. Furhammar har tittat igenom imponerande 600 programveckor, från Robert Aschbergs ”intellektuella underhållningsvåld” i Diskutabelt och kanalens omdebatterade prutt- och tutt-tv, över medieavantagardismen på ZTV till Big Brother-hysterin på dokusåpakanalen 5.

Som en röd tråd löper den televisuella konkurrens som det nya medielandskapet förde med sig: en konkurrens om tittarsiffror och programformat, om mediepersonligheter och kanalprofil, om trovärdighet och kulturell status. Under 1990-talet flyttade både program och programledare mellan kanalerna, formaten migrerade, gjordes om och köptes runt. Efter det att TV4 1992 givits tillstånd att sända i marknätet blev kanalen
snabbt SVT:s främste konkurrent; redan två år senare hade man en större publik än någon av public service-kanalerna. Genom smarta underhållningskoncept, mediala innovationer som nyhetsmornar och en rappare nyhetsförmedling framstod TV4 som en kanal med en ungdomlig och mediemodern profil - i kontrast till SVT:s präktighet och ålderstigna konservatism. Skillnaden i personalens medelålder på de båda medieföretagen var också, som Furhammar framhåller, slående. Med sina gamla folkbildningsideal verkar 50-åringarna på SVT helt enkelt inte riktigt ha förstått hur 30-åringarna på TV4 mediekonceptuellt konstruerade den kommersiella folklighet som snart blev kanalens signum.

Annons
Annons
Annons
Annons