Annons
X
Annons
X

Från Tällerud till Haag – tre år med Vilksdebatten

Vi har levt med Vilksdebatten i snart tre år. Det började i juli 2007, när arrangörerna av en konstutställning på Tälleruds hembygdsgård beslutade att stoppa konstnären Lars Vilks bild. Medierna uppmärksammade händelsen och strax fick vi höra ett antal olika motiveringar till varför bilden stoppades. Men, innan vi går in på dessa vill jag berätta om iranskfödda Sooreh Hera. Det var en film av denna holländska som häromdagen blev våldets tändande gnista i Uppsala. Filmen visar homosexuella män iförda Muhammedmasker. Definitivt hädiskt. Säkert jobbigt att se för en troende, men samtidigt en utmaning som många homosexuella muslimer sannolikt välkomnar.

Hösten 2007 skulle Sooreh Hera ställas ut på Haags konstmuseum, men liksom Vilks censurerades hon. På sajten Artnet.com hittar jag en sammanfattning av diskussionen som följde och slås av hur mycket den liknar Vilksdebatten. När konst censureras blir frågan Varför? förstås snabbt central. I båda fallen besvaras den med en lavin av argument som snarare är undanflykter och svepskäl…

Den utställningsansvariga i Tällerud, Märta Wennerström, förklarade att hon var ”besviken” på Vilks. ”Han har betett sig jättesmart och försökt att låta oss föra ut de här bilderna” ( Nwt.se 20/7-07).

Annons
X

Haags museichef Wim van Krimpen erfor liknande känslor och berättade att Hera hade använt museet som PR-verktyg och framhöll att ”hon sökte publicitet” ( Artnet.com, 18/12-07).

(Ja, jösses. Har man hört något så oerhört?! Konstnärer som vill få ut sina verk via museer!)

Van Krimpen ansåg att Hera ville ”inbjuda till oroligheter”, medan Wennerström förklarade att Vilks bild kunde ”leda till problem och bråk” ( SvD 21/7-07). Van Krimpen luftade även ett argument bekant från Vilksdebatten, nämligen att de censurerade verken ”faktiskt inte är särskilt bra”. (Vilket reser frågan varför han ville ställa ut dem till att börja med.)

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Här skiljer sig Wennerström, som sade att hon gillade teckningarna och att hon egentligen ville visa dem. Därefter gjorde hon en insiktsfull analys: ”Men jag har varit undfallen”.

    Under tiden vidhöll van Krimpen envist i holländska dagstidningar att Heras påstående om att han var rädd var ”Nonsens!”

    Vilks är dagens snackis. Gamla snackisar bleknar bort. Men, det är inte länge sedan den algerisk-franska Louzla Darabi censurerades av Världskulturmuseet i Göteborg. Och iransk-svenska Fateme Gosheh mötte hoten efter att ha ställts ut på Liljevalchs 2002. Sedan blev karriären knackig.

    ”Sedan hon blev polisanmäld, för sex år sedan, efter att ha ställt ut målningar med utsatta kvinnor och mullor med erigerade penisar på Liljevalchs vårsalong, åkte hon ut i kylan och nästan inga gallerister ville befatta sig med henne som konstnär.” ( Kulturvast.se, 4/4-08)

    Vilks provocerar ”i onödan”, hör jag ibland sägas. ”Var det nödvändigt att ha den här illustrationen?”, frågade Ekot Nerikes Allehanda efter att publiceringen väckt den iranska regimens ilska.

    Visst är det nödvändigt! Van Gogh, Hera, Gosheh och Vilks måste följas av fler. Droppen måste urholka stenen. Dessvärre är skivan repig och undfallenheten börjar om – varje gång.

    Så, nästa gång. Fråga dig inte vad du tycker om Vilks teckning. Fråga dig hur många verk som inte ens blivit till, hur många karriärer som stannat av. Hur många som svalt hårt och förblivit tysta.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X