X
Annons
X
Recension

Vem kastar första stenen? Om stenkastning och utlänningar på Rosengård Från svenskhet till delaktighet

Osama är doktorand i hydrodynamik vid Lunds universitet och undervisar studenter. Men för att komplettera sin egyptiska utbildning med en grundkurs på universitetet måste han först skaffa svensk gymnasieexamen. Armend Agolli är neurokirurg från Kosovo och ville för att hålla händernas skicklighet uppe komma i arbete direkt när han anlände som flykting 1999. Han tog kontakt med ett sjukhus. Det behövde honom. Migrationsverket sa att han visst kunde arbeta på sjukhuset - om han åkte tillbaka till Kosovo och ansökte om arbetstillstånd.
Sådana vansinnigheter pågår oavbrutet i den svenska byråkratin. Förra Muf-ordföranden Tove Lifvendahl stöter på fler fall av byråkratisk absurdism under arbetet med sin bok Vem kastar första stenen?. När hon fick höra att bussturer till Rosengård i Malmö ställts in då chaufförerna flera gånger utsatts för stenkastning och att en byggarbetare på en skolgård
blev misshandlad av elever bestämde sig Tove Lifvendahl för att flytta till Rosengård en tid och tränga djupare i orsaker och beteendemönster. Hon ville ”försöka hitta motvikter till massmediernas schablonbilder” enligt baksidestexten.

Boken består till hälften av intervjuer med boende och arbetande på Rosengård, till hälften av Lifvendahls slutsatser, analyser och visioner. Det är verkligt glädjande med en skribent som med öppet sinne och förnuftet i behåll ger sig i kast med dessa laddade frågor. Hennes rättframhet bottnar antagligen i grundanalysen att den socialdemokratiskt uppbyggda strukturen är fundamentalt fel.
Att vara ungmoderat i Sverige var åtminstone för något årtionde sen så nära dissident man kunde komma inom den parlamentariska demokratins ramar. Så Lifvendahl har inget att försvara och behöver inte vara tillrättalagd; systemet gör människor till vad de är. Många hon möter berättar om utbrett svartjobbande och bidragsfuskande, om människor som får socialbidrag men har bilar i 200 000-kronorsklassen. Sådant brukar avfärdas som vandringssägner och rasistpropaganda men Lifvendahl ser det med egna ögon och vill veta hur det är möjligt. Hon får veta att man anses smart om man kan få bidrag och samtidigt jobba svart. Den som inte tar chansen anses snarast konstig.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X