Jesper Olsson:Från schizopoesi till dokumentär lyrism

Lars Norén på ett foto från 1969.
Lars Norén på ett foto från 1969. Foto: Roland Jansson/TT

Det var som dramatiker han blev mest berömd, men alltsedan debuten 1963 med diktsamlingen ”Syrener, snö” var Lars Norén även en nyskapande och betydande poet. Dikterna speglar vår motsägelsefulla och medialt mättade samtid.  

Under strecket
Publicerad
Annons

”Jag var osäker på om jag skrev en ny dikt igår.” Så skriver Lars Norén tidigt i den fjärde och vad som skulle bli den sista delen av ”En dramatikers dagbok” – cirka 1 200 sidor av verklighetspalperande och vibrerande språk som utkom i en himmelsblå volym i höstas. Några rader längre ner borrar sig tanken djupare in i författaren, som värjer sig emfatiskt, nästan paniskt, mot möjligheten att han på nytt är på väg att, som han formulerar saken, ”skapa” en poet. Han lugnar sig med att han inte ”behöver fästa vikt vid vad det skall kallas”. Men är det något vi förväntas tro på, från en person som i sextio år satt ord på saker inför en läsares blick?

Det är svårt att i korthet beskriva denna inre strid kring namn och identitet. Men den riktar ljus mot det faktum att dramatikern Norén – som spelats på scener världen över, som framkallas i dagböckernas tusensidiga flöden, som under senaste tiden har lyfts i minnesorden efter en plötslig död – har en historisk följeslagare i poeten med samma namn. Denna figur hade ju avgått för längesedan, med den hymniskt klingande samlingen ”Hjärta i hjärta” (1980). Men året efter den citerade dagboksanteckningen utkommer diktboken ”Stoft” (2016), och vid samma tid två volymer med ”Fragment” (2015 och 2018) som i många avseenden liknar poesi. Hur ska detta förstås? Vem är egentligen ”poeten”? Och vilken roll spelar poesin i Noréns rika författarskap? 

Annons
Annons
Annons