X
Annons
X

Magnus Ljunggren: Från poetisk förhoppning till läger och misär

Året 1913 var händelserikt i den ryska litteraturen. Vladimir Majakovskij debuterade med diktsamlingen "Jag" och Velimir Chlebnikov lanserade det så kallade transmentala språket. De båda stod för ett futuristiskt uppror mot symbolismen – vars djupa kris samtidigt gestaltades i Andrej Belyjs roman "Petersburg". Från ett annat håll kom akmeisterna med sin revolt. Detta var året då Osip Mandelstam gav ut sitt förstlingsverk, diktsamlingen "Sten". Den avslutades med två dikter som kunde uppfattas som akmeistiska programförklaringar, om två katedraler: Hagia Sophia i Istanbul och Nôtre Dame i Paris.

Mandelstam skrev om heliga byggnader av sten som tycktes förena det solitt jordbundna med luftighet och frihet, det horisontella med det vertikala. På samma sätt, låter han förstå, måste poesin åter – efter symbolisternas metafysiska utsvävningar – ta mark och i det fortsatta söka förena konkretion och lyftning. Akmeismen talade inte gatans fräcka tungomål eller vände ut och in på språket som futurismen, i stället ville man återge orden deras substans, på en gång knyta an både till levande vardag och levande tradition, ända bort till antiken. Rörelsens namn var bildat utifrån det grekiska ordet
akme, topp: man betonade den poetiska hantverksskickligheten och sökte det professionella mästerskapet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X