Annons
Recension

AntichristFrån offer till häxa

VON TRIER PROVOCERAR IGEN. Denna gång gör han det genom att ställa det manliga förnuftet mot den kvinnliga och onda naturen i en kamp på liv och död. Med storslaget resultat, tycker Carl-Johan Malmberg.

Publicerad

Lars von Trier är den som ständigt vill överraska sina åskådare. Även när han, som han sagt i intervjuer om sin nya film Antichrist, gör film för sig själv, för vissa inre bilder, fantasier, fobier, kanske för att befria sig från dem, är han den drivne spelaren med publikens lust och olust. Det medför en alldeles särskild tydlighet i hans berättande, känslan av att hela tiden vara på väg mot ett bestämt mål. Det är bara det att vi sällan vet vilket förrän vi kommit dit.

Antichrist börjar som ett intimt relationsdrama mellan en kvinna och en man. Han är psykoterapeut och spelas lysande av Willem Dafoe, hon är kvinnohistoriker och spelas lika lysande av Charlotte Gainsbourg. Paret förlorar sitt lilla barn genom en olyckshändelse, samtidigt som de i rummet bredvid barnkammaren är inbegripna i passionerat sex. Hon drabbas av en depression och vill inte leva längre; han, sansad och omhändertagande, tar hem henne från sjukhuset där hon tagits in, för att – som den terapeut han är – leda henne tillbaka till livet. För den skull reser de båda ut i till ett sommarhus i vildmarken. Men här kryper Ondskan allt närmare. En skräckfilm tar form; för Nature is Satan’s Church, som Gainsbourg säger, med vad som visar sig vara självinsikt.

Annons
Annons
Annons
Annons