Analys

Från massaker till första maj-tåg

USA:s förenade fackföreningar hade krävt åtta timmars arbetsdag från och med den första maj 1886. Så blev det inte och arbetare och fack svarade med demonstrationer och manifestationer över hela USA och inte minst i Chicago, en av landets mest industri- och arbetartäta städer.
USA:s förenade fackföreningar hade krävt åtta timmars arbetsdag från och med den första maj 1886. Så blev det inte och arbetare och fack svarade med demonstrationer och manifestationer över hela USA och inte minst i Chicago, en av landets mest industri- och arbetartäta städer. Foto: LOC
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Ödets ironi får det kallas att jag som föddes den 1 maj alltid känt motvilja mot att gå i demonstrationståg. Alla sorters marscherande och skanderande i grupp ger mig obehag, också när budskapet är bra. Redan på barndomens skolgård kände jag olust av att vara i grupp, för det fanns alltid ett pris att betala. Låter det sympatiskt? Det är det inte. Mänskliga rättigheter skulle inte ha kommit någonstans om folk inte samlats och tågat för dem.

Om jag ska försvara mig så beror motviljan på en överkänslighet angående det där som lätt blir kokett när goda ideal spelas ut i en krets med lika åsikter och fraterniseringen trumfar förändringen man vill åt. Av någon anledning (felaktig, eftersom det inte finns ett motsatsförhållande) verkar det så enkelt att tillsammans ropa slagord, men svårt att ha ryggrad i situationer där man är ensam och riskerar förlora något. Det är enkelt att rikta sin kritiska blick utåt, men svårt att vara medveten om det maktsökande inom sig själv som förstärks i grupp.

Annons
Annons
Annons