Annons
X
Annons
X

Monica Braw: Från körsbärsblom till evigheten

”Denna värld är underbar just för att den är så obeständig”, skrev den japanske munken Yoshida Kenkō på 1300-talet i en av många ”planlöst nedskrivna spridda tankar”. Nu finns hans klassiska verk om tillvarons förgänglighet på svenska.

Yoshida Kenkō, teckning av Kikuchi Yōsai.
Yoshida Kenkō, teckning av Kikuchi Yōsai.

**Våren är körsbärsblommens tid **i Japan. ”Körsbärsfronten” följs i väderleksutsikterna. Den börjar på södra Kyushu i mars och når nord­liga Hokkaido först i början av maj. Även om det är kyligt, som i Tokyo i år, samlas man under molnen av blommor i olika konstellationer och många nyanser av rosa och vitt på svarta grenar för att fira med mat och dryck och glammande.

Vissa kulturbärare ser ner på körbärsbloms­firande. I Kina, förr ansett som kulturens vagga, beundrades plommonblom mera. Det sker i Japan också. Men körbärsblommens kortvariga prakt och singlande mot marken är av det slag som odlas i japansk kultur: mono no aware, insikt om alltings förgänglighet.

Under andra världskriget blev körsbärsblom symbol för liv som släcktes i sin skiraste ungdom. I en berömd sång från den tiden kallar sig kamikazepiloterna doki no sakura, ”körsbärsblom från samma träd” som kommer att singla till marken vemodigt fjärran från varandra.

Annons
X

Redan munken Yoshida Kenkō skrev på 1300-­talet i ”Tsurezuregusa”:

”Skall man titta på körsbärsblommorna bara när de står i full blom och betrakta månen endast då den inte är beslöjad av moln? Att längtansfullt blicka mot en måne som döljs av regn eller att ­hålla sig instängd med nerdragna jalusier och inte veta hur våren förlider ger en djupare och mer ­gripande känsla. /…/ Människor brukar känna sig vemodiga när blommor vissnar och sprids för vinden eller när månen går ner, och det är förståeligt, men bara den som helt saknar känslighet kan säga sådant som: ’Nu har grenarna här och grenarna där borta också tappat sina blommor, så nu finns här inte längre något som är värt att se.’

Vad det än gäller är det början och slutet som griper oss. Menar man kanske att kärlek mellan man och kvinna bara finns när de är tillsammans? Den som förtvivlar över att inte få tillfälle att träffa sin älskade, som sörjer över löften som det inte blev något av, som ensam ligger sömnlös under långa höstnätter, som låter tankarna vandra till de fjärran trakter där den älskade är, som längtansfullt tänker tillbaka på det förfallna hus där de för länge sedan sågs, det är någon som vet vad kärlek är.”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nu har ”Tsurezuregusa” kommit ut på svenska, med titeln ”Stilla stunders tankar” (Ellerströms). Förlaget fortsätter därmed sin kulturgärning att ge ut klassiker ur den japanska nästan tusenåriga litteraturen. Översättare är, som av tidigare verk, Vibeke Emond. Hon ger dessutom alltid omfattande presentationer av författarna och historiska sammanhang samt så intressanta noter att de kunde stå som en egen text.

    Kenkō levde i Kyoto ungefär 1283–1350. Sedan dess har den dåtida huvudstaden skövlats många gånger. Ändå finns många av de platser han nämner kvar och i en del fall till och med stämningarna.

    Ninnaji är ett sådant exempel. Dit vallfärdade jag nyligen med många andra för att inte bara se templet utan också den berömda lunden lågväxta körsbärsträd av arten Omura-zakura i blom. Ninnaji ligger lite avsides på de grönskande kullarna i nordvästra Kyoto och anlades av kejsar Uda år 888. Han abdikerade och blev munk här. En rullmålning med hans porträtt hänger fortfarande i ett av de många rummen. Skjutdörrarna är målade med bladguld och tusch och de många byggnaderna med verandor och loftgångar har utsikt över trädgårdar med krattat grus, dammar, öar av enstaka träd och mattor av mossa. Ninnaji är nu ett av Unescos världsarv.

    En stilig munk visar församlingsmedlemmar runt bland de kulturminnesskyddade national­klenoderna under muntert skrattande. Man måste inte känna sig högtidlig till mods. Kenkō, som sägs ha tillbringat sina sista år i trakten, skriver för sin del inte särskilt vördnadsfullt om Ninnaji.

    En berättelse handlar om festen för en novis som skulle invigas till munk. Det dracks ohejdat. En av munkarna satte en trebent kittel på huvudet och dansade runt till allas högljudda förtjusning. Men sedan gick det inte att få av honom kitteln. Till slut la man en duk över honom och ledde honom till en läkare. I dennes lärda luntor fanns inget om kittlar. Den stackars novisens näsa och öron måste offras. Munkarna drog. Näsa och öron rök. Men livet var räddat.

    En annan historia från Ninnaji handlar om en ”utsökt vacker ung novis” som munkarna gärna ville förlusta sig med. Det var i och för sig helt ­acceptabelt på den tiden. Men munkarnas utstuderade plan ledde till pinsamheter för dem själva. Kenkō kommenterar: ”När man försöker göra något överdrivet lustigt blir det bara misslyckat.”

    Kenkōs texter representerar en speciell japansk form av litteratur, zuihitsu, bokstavligt talat ”följa penseln”, det vill säga skriva som det faller sig, utan planering. I ”The Columbia anthology of Japanese essays: Zuihitsu from the tenth to the twenty-first century” (red och övers: Steven D Carter; 2014) följer man dess ursprung till kinesisk prosalitteratur av flera slag. Det första verket i genren anses vara hovdamen Sei Shonagons ”Kuddboken”, skriven för tusen år sedan (se Under strecket 2/4 2012).

    Speciellt populär var zuihitsu på Edo-tiden (1600–1868) men också idag. Eftersom vad som helst utom fiktion verkar kunna ingå kunde man tro det vara lätt att svänga ihop. Men den berömde 1940-talsförfattaren Osamu Dazai konstaterade: ”När jag hade arbetat med texten alltför länge visste jag varken ut eller in; jag förstod inte ens vad zuihitsu var.”

    När ”Tsurezuregusa” på 60-talet översattes till engelska av Donald Keene använde han som titel ”Essays in idleness”. Själv skulle jag vilja använda Spridda tankar. Kenkō skrev om allt som föll ­honom in. Han förklarar:

    ”Då jag i min ensliga sysslolöshet sitter dagarna i ända framför tuschstenen och planlöst och utan ordning eller sammanhang skriver allehanda små oväsentligheter som glimtar förbi i mitt inre, grips jag av en högst märklig känsla av sinnesberusning.”

    Redan detta citat visar hur svårt översättnings­arbete det rör sig om. I Columbias antologi används ”foolish” och hos Keene ”a strange, demented feeling”, där Vibeke Emond valt ”sinnesberusning”. Som i alla äldre verk saknades dessutom skiljetecken, ofta också subjekt. Tolkningar har gjorts i århundraden. Ett mått på textens betydelse än idag är att Emond konsulterat fem versioner, varav fyra kommit i nyutgåvor de senaste fem åren.

    Kenkō levde i en orolig tid då grunden för samhällssystemet ifrågasattes. Landets främste var inte längre kejsaren utan shogun, tidvis ifrågasattes till och med vilken av två kejsare som var den rättmätige, krigare var mera inflytelserika än hovet, uppror och strider bröt ut, också i huvudstaden. Även för en munk var tiderna omvälvande eftersom nya buddistiska skolor kom till Japan från Kina.

    Kenkō skriver inget om detta. Men han framhåller ofta att livet i sig är osäkert. Då har det enkla och det oföränderliga ett värde. En betraktelse över formen på ett fönster blir till tankar om vad skönhet är. Bara småsinta människor och petimätrar vill ha kompletta boksamlingar och praktfulla hem istället för en plats där månljuset kan falla in och ”en dunge träd som på något obestämt sätt ger ett ålderstiget intryck”. Det ofullständiga, det icke perfekta väcker tankar.

    Trots att han är munk och i teorin har avsagt sig allt världsligt skriver han också om kärlek och lusta, om hjärtat som klappar upphetsat. Detta hände till exempel ”den helige eremitmunken” Kume, som förlorade sin övernaturliga förmåga att flyga vid åsynen av en kvinnas vita ben. Slät, glänsande hud och mjukt rundade former fann också Kenkō förförande.

    Kenkō ger uttryck för den känsla av både vemod och uppgivenhet inför tillvarons obeständighet som sägs vara så japansk. Han skriver om de möjligheter en människa har i livet, om bördsstolthet, om familjens fortlevnad, om rang, utbildning och samvaro. I det långa loppet kommer han fram till att det nog är hans eget livsval som trots allt är det bästa. Munkar kan visserligen bli politisk inflytelserika, men ­annars är det ingen, tydligen inte ens på Kenkōs tid, som blir imponerad av dem. Det idealiska är att helt och hållet dra sig tillbaka från världen.

    Det är väl en ödets ironi att just en sådan man, som sökte avskildhet och nöjde sig med att förutsättningslöst och planlöst skriva ner spridda tankar, trots vår fullständigt annorlunda tid ses som uttolkare av en fortfarande levande, tusenårig kultur.

    Idag är Kyoto visserligen en sjudande mång­miljonstad med en av världens mest spännande ­stationsbyggnader. Starbucks ligger just utanför. Men kontrasterna är iögonenfallande. Vid ett av de stora templen i närheten, Nishi Honganji, hänger en logga i Kenkōs anda: ”Låt oss upptäcka betydelsen av att födas och glädjen i livet.” Längs med Imadegawa där Kenkō säger att osaliga andar siktats kryssar nu busschauffören i rusningstid. I Ninnaji strömmar turisterna till. En ung munk har inför guidning stilat till sig med ett litet gem av guld i nacken för att hålla kåpans krage på plats. Röstidoler från animefilmer har skrivit tackkort efter besök.

    Kenkō är fortfarande relevant – i sina bästa stunder även för oss icke-japaner:

    ”Om man skulle fortsätta leva för evigt här i världen och inte dunsta bort som daggen på gravfältet Adashino eller upplösas som röken över kremeringsberget Toribe, då skulle man sakna ­sinne för vemod och inte bli djupare berörd av tingen omkring sig. Denna värld är underbar just för att den är så obeständig.”

    Annons
    Annons
    X

    Yoshida Kenkō, teckning av Kikuchi Yōsai.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X