Annons

Gunnel Vallquist:Från Johannes Paulus till Benedictus

Valet av Joseph Ratzinger kom som en chock för ”progressiva” katoliker, och ett glatt budskap för de ”konservativa”. Därför var det många som förvånades av den starka betoningen på ekumenik och budskapet i Andra Vatikankonciliet i det tv-sända talet till kardinalerna.

Publicerad

Johannes Paulus II:s begravning avslutade en epok och öppnade för en ny. En oväntad öppning skedde när mässan nått fram till kommunionen och en härskara av präster gick ut i den oöverskådliga mängden och gav Kristi lekamen åt var och en som ville få del av den. Villkorslöst, så som Jesus alltid gav när han gick här på jorden. Ett tecken för all världen – att tolka i evangeliets anda.

Det var den blivande påven som celebrerade denna mässa. Det visste vi inte då. Många rykten och hypoteser surrade i atmosfären, och Joseph Ratzinger var ett namn som både den romerska kurian och medierna med förkärlek lanserade – alltså den man som i ett par årtionden stått i spetsen för Troskongregationen, en institution som hindrat och misstänkliggjort talrika teologer, bland dem flera av vår tids främsta, och vars metoder inte skulle kunna godtagas av någon rättsstat. Ratzinger som påve? Hur skulle man våga välja kyrkans i särklass mest kontroversiella person? Det vore ju att bädda för splittring och rentav schism.

Annons
Annons
Annons