X
Annons
X

Åke Janzon: Från feuilleton till streckare

Från och med i dag kommer Svenska Dagbladets artiklar under strecket att flyttas till denna plats på ledarsidan. Med anledning av denna förflyttning, som inte kommer att medföra någon förändring av artiklarnas karaktär, meddelar fil. lic. Åke Janzon, som sedan 1954 har hand om understreckarna, här några data ur tidningshistorien som belyser understreckarens anor och förebilder.

undefined

När Hermann Hesse i sin mest betydande roman "Das Glasperlenspiel" utsätter hela den moderna kulturen för en förkrossande kritik, använder han ett nyckelord som måste te sig främmande för många läsare. Den epok han med sådan skenbar objektivitet och förrädisk behärskning angriper kallar han "den feuilletonistiska tidsåldern". Han använder här ordet "feuilleton" i en numera praktiskt taget bortglömd betydelse. Från sin utgångspunkt i en obestämd framtid låtsas berättaren i Hesses roman erkänna sin oförmåga att entydigt definiera den företeelse, efter vilken han namngivit tidsåldern, men, säger han, den tycks ha varit ett särdeles populärt inslag i dagspressens textmassa: "Feuilletonen var ett slags referat eller kåserier över vetandets mångfaldiga områden, den vände sig till miljonerna och utgjorde den bildningstörstande allmänhetens huvudsakliga näring."

Den negativa kritik som följer hos Hesse kan inte helt utplåna den komplimang till dagspressen, som indirekt ligger i denna beskrivning; här finns i varje fall insikten om pressen som en integrerande och betydelsefull del av kulturen och om "följetongens" betydelse för allmänbildningen.

Tidningsforskningen, som alltjämt är en ganska outvecklad vetenskap, anser sig faktiskt på dagen kunna ange följetongens födelse. Det var den 28 januari 1800 som Louis Bertins tidning Journal des débats kom ut med ett litet tilläggsblad – feuilleton är diminutiv av feuille och betyder alltså "litet blad". Denna första följetong var helt enkelt ett slags bilaga, och den innehöll diversevaror, från spektakelprogram till charader och epigram. Men snart kom den att innehålla teaterkritik, och inom kort spelade bokrecensioner och referat av vetenskapliga föredrag en stor roll. Från början redigerades denna "kulturavdelning" i Journal des débats av abbé Geoffrey, som kanske kan betecknas som den förste "kulturredaktören". Nu hade givetvis artiklar om litteratur och vetenskap inte helt lyst med sin frånvaro under en tidigare epok – särskilt de engelska (och de svenska!) tidningarna från mitten av 1700-talet hade vidgat sin intressesfär utöver nyheter och politik – men först med feuilletonen i Journal des débats blev den fristående kulturartikeln en institution, som inte bara tidningarna i Frankrike utan också i England och Tyskland snart fann oumbärlig.

Annons
X

En rad av feuilletonister, det vill säga skriftställare som huvudsakligen och regelbundet medarbetade i en enda tidning, kom att utöva ett betydande inflytande på smaken och bildningen under 1800-talet. De franska namnen är de mest berömda, från Jules Janin, som skrev beundrade måndagskrönikor över teaterhändelser just i Journal des débats, till Theophile Gautier och Sainte-Beuve. Med den senares "Causeries de lundi" torde följetongen ha nått sin artistiska fulländning under denna genrens klassiska epok, då varje område konst, litteratur, vetenskap – fick sin egen följetong under strecket i de stora politiska tidningarna.

Kraven på underhållning tycks tidigt ha gjort sig gällande, tendensen att i första hand begära kvickhet och ledigt behag av feuilletonisterna ledde till att stilen och ämnesbehandlingen alltmer blev kåseriets. Den ursprungliga följetongens idé blev också småningom en smula undanträngd, när tidningarna fann att de genom att införa romanföljetonger lätteligen kunde stimulera prenumerationen i en grad som långt överträffade den lockelse som "feuilletonisterna" kunnat utöva. När Paristidningen Le Siècle i slutet på 1830-talet publicerade Alexandre Dumas "De tre musketörerna" "under strecket", steg prenumerantantalet nästan oroväckande, och under 1840-talet vaknade Le Constitutionnel till nytt liv tack vara Sues rafflande sociala romaner. De svenska tidningarna började ungefär vid samma tid med en följetongsavdelning – att den praktiskt taget uteslutande kom att upptagas av romaner är välbekant och förklarar varför begreppet följetong på svenska har fått en rent skönlitterär innebörd. Den försvenskade stavningen har väl inte heller undgått att stimulera en folketymologisk tolkning av ordet: följetongen "följer" den uthållige läsaren dag för dag intill romanens mer eller mindre sublima slut.

Att följetong har kommit att betyda så vitt skilda ting beror alltså på att ordet är en rent teknisk benämning på en avdelning, som är markant avgränsad från den övriga texten i en tidning – gränsen angavs i allmänhet med ett streck. Det var också i någon mån en teknisk orsak som äntligen, i början på ett nytt århundrade, gav feuilletonen i dess ursprungliga mening en plats i nordisk tidningspress. Nyårsaftonen 1904 överlät Edvard Brandes chefskapet för den förträffliga danska tidningen Politiken till sin mest talangfulle medarbetare Henrik Cavling. Tidningssidorna hade vid denna tid i allmänhet vuxit till kolossalformat, eftersom sidantalet var begränsat till fyra sidor, men med ett nytt slags tryckpressar blev det plötsligt möjligt att trycka flera sidor, och Henrik Cavling utnyttjade snabbt möjligheten. Den 16 maj 1905 kom första numret av Politiken i det lilla formatet, och med det numret kom också den första reguljära "føljetonen", Georg Brandes' artikel "Den Svageres Ret og Pligt". Efter fjorton dagar var føljetonen omdöpt till kronik, och sedan dess har det funnits en kronik var dag i Politiken, om man undantar en månadslång paus vid en brydsam tidpunkt.

Kroniken var mer eller mindre framtvingad av Politikens nya format. Givetvis hade det även tidigare i nordiska tidningar då och då funnits större artiklar i kulturella ämnen, skrivna av fackmän utanför tidningens krets av ordinarie medarbetare – i allmänhet placerades dessa upptill på tidningens första sida. När nu tidningssidan blev blott hälften så stor som förut, skulle en sådan artikel ha fyllt hela sidan, vilket onekligen skulle ha verkat avskräckande. Kroniken som placerades nedtill kunde fortsätta över flera sidor utan att skrämma läsaren med sitt omfång – ja, man har till och med hävdat att det lilla optiska bedrägeriet med de många korta spalterna invid varandra skulle verka speciellt lockande. Men det väsentliga i Cavlings arrangemang var dock, att kroniken blev en daglig institution, oavhängig av tidningens innehåll i övrigt och oåtkomlig för en nitisk nyhetsredaktions utrymmeshunger. Nästan allt i en tidning kan "putsas", d. v. s. tas bort och försvinna, när telegrammen regnar över en beträngd nattredaktion, men Politiken kunde alltså inte komma ut utan kronik. Det kunde snart inte heller de andra danska tidningarna.

Förmodligen var det Ewald Stombergs omvittnade svaghet för Politiken som inspirerade honom till att införa den reguljära kroniken, när han 1918 blev Svenska Dagbladets andre redaktör. Den 17 oktober detta år stod alltså den första dagliga "streckaren" i denna tidning. Det gick inte att använda det främmande ordet kronik, och att kalla den följetong hade givetvis varit ännu omöjligare med tanke på den betydelse detta ord nu hade fått. Man laborererade en tid med beteckningen Svenska Dagbladets kulturella dagskrönika, man kallade den också "kulturstreckare", en något påfrestande benämning som nu fått vika för "understreckare" eller helt enkelt streckare, ett ord som i varje fall har nackdelen att inte utan många omskrivningar kunna översättas till något nu känt levande språk.

Den 17 oktober 1918 stod alltså den första streckaren i Svenska Dagbladet? Ack, tyvärr är det med tidningshistorien, som med tyska grammatiken, det finns ingen regel utan undantag, nästan ingen uppgift som inte kan diskuteras. Faktum är att redan det första numret av det nya Svenska Dagbladet, som kom ut den 3 maj 1897, på sin första sida nedtill kunde ståta med en artikel, som trots sin enspaltiga rubrik obestridligen var en understreckare. Den hette "Strindberg, en essay med anledning av den nya samlingen av Tryckt och otryckt" och var författad av Oscar Levertin. Även i de följande numren finner man följetonger eller streckare, Ellen Key har till exempel två artiklar om Henri Amiel, Tor Hedberg har både artiklar och noveller under strecket, men någon institution blev artikelformen inte den gången.

Den blev det 1918 och har förblivit det. Om man nu läser de gulnade klippen från oktober till december detta år, måste man häpna över hur färdig genren redan från början var och hur hög och jämn kvaliteten. Att de första två artiklarna, som handlar om Ibsens sista år och är författade av Gerhard Gran, måste betraktas som mästerliga och utsökta innebär ju ingen överraskning för den som känner till den fine Ibsenforskaren, men också den följande kavalkaden ger utmärkta belägg för den litet nötta reklamdevisen att understreckarna genom åren bildar ett helt kulturbibliotek. Namnen på mångåriga medarbetare och gästskribenter passerar under dessa veckor revy: Gustaf Stridsberg, E. H. Thörnberg, Nils Ahnlund, Osvald Siren, August Brunius, Per Hallström, Werner Söderhjelm, Ellen Key, Göran Lindblad, Poul Bjerre, Gustav Cassel, Nils von Hofsten, Henrik Schück, E. Louis Backman, Nils Herlitz, Anders Österling, Emil Olson, Ragnar Hoppe – det fanns sannerligen "feuilletonister" hösten 1918. Tidpunkten för en mångsidig aktuell politisk och kulturell debatt kunde väl inte ha valts med större journalistisk precision än efter de tyska stridskrafternas sammanbrott i början på oktober och de då inledda fredsförhandlingarna. Det överskyggande politiska problemet var naturligtvis frågan om Tysklands skuld och Tysklands öde, som avspeglas i Walther Rathenaus märkliga vädjan i streckaren den 22 december och den efterföljande debatten med högst olikartade men kvalificerade inlägg av Poul Bjerre och Ernst Norlind i julaftonens och nyårsaftonens artiklar. Egentligen ter sig förvånande mycket av vad som var aktuellt hösten 1918 intressant också i dag. Anders Österlings revy över tysk diktning under kriget behandlar diktare, som först långt senare skulle väcka ett omfattande intresse: Trakl, Heym, Werfel – ja, t. o. m. Kafka är här nämnd, förmodligen för första gången i Sverige. Pär Lagerkvist är ute i vådligare ärenden, när han i en formellt hovsam och ytterst distingerad artikel ger Carl G. Laurins hänförda läsare en tankeställare beträffande skillnaden mellan konst och delikatesser. Gustav Cassels beska kommentarer till den rådande hyrespolitiken förefaller i det närmaste dagsfärska, och lika evigt aktuell är "Studenternas avtagande intelligens", ett ämne som E. Louis Backman behandlar med sedvanlig malice.

Jag vågar tro att man rentav inför själve Hermann Hesse skulle kunna använda sådana artiklar som försvar för "den feuilletonistiska tidsåldern". Under sin fyrtioåriga tillvaro har Svenska Dagbladets understreckaravdelning försökt undvika att bidraga till den tanklösa kulturindustri som Hesse i första rummet vill drabba med sin kritik. Det har väl inte absolut varje dag (kanske inte just i dag) varit möjligt att undgå varje slag av knappologier och kuriositeter, men en bestämd motvilja mot ämnen av typen "Kompositören Rossinis älsklingsrätter" och "Knähundens roll i stora kurtisaners liv" – och mot författare som gärna behandlar sådana ämnen – torde ingen kunna frånkänna dem som under åren haft hand om artiklarna under strecket.

Den idealiska streckaren har väl aldrig funnits i sinnevärlden, men det är lätt – det har skett många gånger – att ange dess kvaliteter: aktualitet, sakkunskap, perspektiv och stil. När man har läst en streckare, bör man veta någonting som man inte visste förut och ha nöje av det, och man bör ha mött synpunkter som man finner värda att begrunda. För lärda författare in spe måste man ibland påpeka, att den måste vara en tidningsartikel, inte skriven för proseminarier eller lärda sällskap utan för en vidsträckt läsekrets.

När streckarens existens någon gång stått på spel – "allt som har fått en hävdvunnen form är utsatt för hotet att äventyras" – är det strecket som har räddat den. Det har stått klart att streckaren, liksom den danska kroniken och den franska feuilletonen, skulle vara en fri avdelning, i möjligaste mån oavhängig av tidningens redaktionella opinionsyttringar och avskild från den direkta nyhetsförmedlingen. Värdet av en sådan avdelning har förefallit tidningen och dess läsare omistligt. När Svenska Dagbladets streckare från och med i dag flyttas till ledarsidan, innebär detta alltså ingen förändring av artiklarnas karaktär, endast förverkligandet av en sedan länge diskuterad omläggning. Det har befunnits önskvärt att göra fjärde sidan till ett forum helt ägnat åt den politiska och kulturella debatten. Redaktionen hoppas att streckaren härigenom skall komma mera direkt i läsekretsens blickpunkt.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X