Annons
X
Annons
X

Adam Hjorthén: Framtiden formas av de förfäder vi väljer

Globaliseringen har lett till att den identitetspolitiska frågan om ­varifrån vi kommer har vuxit i betydelse. I allt från släktforskning till dna-teknik söker vi historiska perspektiv och ursprungsberättelser i hopp om att de ska hjälpa oss att möta en osäker framtid.

I boken ”En droppe midnatt” undersöker Jason Diakité släkthistoriens betydelse för hans identitet.
I boken ”En droppe midnatt” undersöker Jason Diakité släkthistoriens betydelse för hans identitet. Foto: Felipe Morales/IBL

Vi lever i en tid präglad av frågan om ursprung. I diskussioner kring identitet, kultur och migration finns den där, närvarande i funderingarna kring hur vi – människor, stater, ­nationer – har blivit de vi är. Svaren på frågan är lika skiftande som det politiska spekt­rumet. Medan vissa betonar ärftlighet lägger andra vikt vid sociala faktorer. Vad är medfött, och vad är inlärt?

Dessa frågor har en stark politisk laddning. I grunden handlar diskussionen om tillhörighet. Om vem som, i såväl social och kulturell som juridisk bemärkelse, anses vara en del av familjen. Flera händelser under de senaste åren har satt frågan om tillhörighet och ursprung på sin spets: flykting­krisen, EU-migranter, brexit, Donald Trump, och det under förra Almedalsveckan nyväckta och politiskt spridda intresset för ”svenskhet”. Frågan var man kommer ifrån är viktig (ibland bokstavligt talat livsviktig), men svaret på frågan är allt annat än enkel.

Vi har alltid levt med minnet av de döda. Inom den kristna kultursfären etablerades betydelsen av släktskap redan genom Bibelns krönikor, medan ­berättelser om genealogiska band varit centrala i många muntliga kulturer. I europeisk elitkultur har släktskapet sedan medeltiden varit en avgörande maktfaktor. Genom arvkungadömet utgör genea­logi fortfarande fundamentet för Sveriges statsskick.

Annons
X

Men även om det genealogiska tänkandet i sig verkar vara något närmast allmänmänskligt så är sättet som vi tänker på släkt och familj allt annat än statiskt. Hur vi tänker kring ursprung har förändrats markant under de senaste 200 åren. Det har påverkats av Sveriges demokratisering och meritokratisering, där kompetens (med mycket få undantag) blivit viktigare än börd. Parallellt med denna förändring har intresset för släktforskning ökat ­lavinartat. Släktforskning var länge en praktik för sociala och politiska eliter. Under andra halvan av 1900-talet har det utvecklats till en utpräglad folkrörelse som lockar miljoner människor runtom i världen. Idag, i det tidiga 2000-talet, verkar det som om vårt intresse för släktskap åter står under omförhandling, pådriven av nya vetenskapliga metoder och samhälleliga förändringar.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Tidigare i vintras utkom två böcker som på mycket olika sätt behandlar frågan om släktskap, ursprung och migration: artisten Jason ”Timbuktu” Diakités ”En droppe midnatt” (recenserad i SvD 26/11 2016) samt vetenskapsjournalisten Karin Bojs och släktforskaren Peter Sjölunds ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren” (recenserad i SvD 29/11 2016). Böckerna har överlag mötts av positiv kritik och båda kvalar in på topplistan över mest sålda fackböcker 2016. Men även om båda dessa böcker förenas av det faktum att de är släkthistorier så representerar de två olika sätt att tänka kring ­ursprung.

    ”En droppe midnatt” handlar om Jason Diakités sökande efter sina rötter. Han växte upp i Lund med en svart pappa och vit mamma som båda flyttat till Sverige från USA. ”Jag har ett komplext kärlsystem av rötter”, skriver Diakité, ”som förgrenar sig över kontinenter, etniciteter, klasser, färgskalor och ­epoker”. Boken präglas av starka skildringar av ­Diakités samtal med pappan och reflektioner kring barndomen och uppväxten. Via pappans minnen och berättelser tar sig Diakité till Allendale och Charleston i South Carolina, till Baltimore och Harlem, i sökandet efter sitt ursprung. Boken är ett försök att besvara frågorna ”Vem är jag? Var är mitt folk? Var är mitt hem?”. Resultatet blir en historia formad av pappans migration till Sverige, präglad av berättelser om slaveri, segregation och rasism.

    Startpunkten för Diakités sökande finns i hans iakttagelser om det Sverige han växt upp i. ”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung?”, frågar sig Diakité i bokens inledning. Precis som han så ­effektfullt visar är svaret på frågorna nej. Genealogi är inte ett nollsummespel. Våra tankar om vilka vi är bygger lika mycket på minne som på glömska. Vissa släktskap väljs bort till förmån för andra som accentueras. Precis som den traditionella släktforskningen – den som bygger på idogt sökande i såväl dammiga som digitaliserade arkiv – handlar Diakités släkthistoria i slutänden om honom själv. Hans berättelser utgår från hans eget sökande bakåt i tiden. Historierna om slavarnas arbete på bomullsfälten och rasismen i det amerikanska samhället blir en metod för att förstå hur Diakités egen släkt har formats, vilket i sin tur har påverkat den person han är idag.

    Medan Diakités berättelse grundas i det muntliga berättandet ­använder Karin Bojs och Peter Sjölund sig av den senaste dna-tekniken för att, som de skriver, ”följa hur landet Sverige fick sin nuvarande befolkning – berättat via våra pappor”. Studien bygger på analyser av så kallat Y-dna, det vill säga Y-kromosom som ärvs på fädernet. Det ­huvudsakliga källmaterialet är arkeologiskt dna från förhistoriskt material, och dna från närmare 4 000 privatpersoner som själva låtit testa sig. ­Genom Y-kromosomerna följer författarna hur människor har invandrat från olika delar av världen till det område som idag utgör landet Sverige.

    Vetenskapsjournalisten Karin Bojs och släktforskaren Peter Sjölund, författare till ”Svenskarna och deras fäder”. Foto: Ulrica Zwenger

    Historien börjar efter den senaste istiden, för 11 700 år sedan, och följer invandringen av jägare, bönder och herdar under de följande årtusendena. Vi får beskrivet hur samer blev samer, hur vikingar reste både i öster- och västerled, och hur skogsfinnar och valloner invandrade under 1500- och 1600-talet. De avsnitt som uppmärksammats mest av recensenter är studien av den så kallade Bureätten – en av landets mest kända medeltidssläkter – samt diskussionen om resandefolkets genetiska rötter.

    Det dna som Bojs och Sjölund spårar är stumt. Det berättar inget för oss i sig självt, utan kräver uttolkning genom att placeras in i historiska berättelser. Historiens betydelse lyfts fram genom att författarna adderar kontextuella lager som till stora delar hämtas från arkeologisk och historisk forskning. Det är dessa kontexter som i själva verket upptar majoriteten av boken. Även om bokens stomme är dna-forskning så är den i grunden en historia om människors liv och leverne i Sverige.

    ”Svenskarna och deras fäder” har beskrivits som ett bevis för att det område som utgör Sverige alltid har präglats av invandring. Det finns inga tvivel på att detta stämmer. Som Bojs och Sjölund också understryker är vi alla en blandning av olika ursprung. Samtidigt har dna-forskningen i sig kritiserats för att vara både biologistisk (genom att betona arv framför miljö) och för att den utgår från essentiella föreställningar om att dna kan kopplas till nationalitet och etnicitet. Många, inte minst Bojs och Sjölund själva, ser i stället dna-forskningen som ett sätt att motbevisa påståenden om nationers homogenitet.

    Baksidestexten till ”Svenskarna och deras fäder” förklarar att det i ”denna släkthistoria finns plats för varje enskild svensk att hitta sin egen position och sina egna rötter”. Detta är sant såtillvida att alla människor kan göra ett dna-test. Men vem som passar in i just denna historia beror på vad man menar med svensk. Författarnas ambition är att skriva ­historien om Sveriges nuvarande invånare, men ­huvuddelen av boken är snarare en berättelse om dess majoritetsbefolkning – de människor som kan spåra sina anor i landet tillbaka hundratals, eller till och med tusentals, år. Det är symptomatiskt att berättelsen stöter på problem när den når 1900-talet. Den sentida invandringen till Sverige behandlas endast kortfattat i ett slutkapitel. Här berättas ”våra större invandrargruppers genetiska historia” separat från den ”svenska”. Även om de sydamerikaner, före detta jugoslaver, iranier, syrier och somalier som diskuteras också utgör Sveriges befolkning så inlemmas de inte i resterande svenskars narrativ.

    Medan Diakité placerar sig själv i centrum för berättelsen och ­letar sig bakåt i historien så skriver Karin Bojs och Peter Sjölund en historia som är fokuserad på kollektivet och som rör sig framåt i tiden. Diakités historia vecklas ut från hans egna rötter, vilket gör att berättelsen motiverar sig själv. Historien blir viktig närmast per automatik eftersom den hela tiden berör Diakités person. Slaveriets och rasismens historia är inte avlägsna utan i högsta grad levda erfarenheter. Det släktskap som Bojs och Sjölunds bok kretsar kring är däremot avlägset i tid och därmed också mycket mer abstrakt. Detta är givetvis ofrånkomligt, det följer som en naturlig konsekvens av dna-teknologin. Men det är också ett faktum som ställer frågor om historiens meningsfullhet.

    Vad betyder det här för oss? Varför är det viktigt för mig, idag? Dna-analyser av släktskap, antingen av Y-dna eller av mitokondrie-dna (som följer mödernet), studerar i själva verket bara en liten del av den i sin tur ytterst begränsade del av dna som skiljer sig mellan människor (uppskattningsvis mindre än 0,01 procent). Vad denna bråkdel av vår arvsmassa egentligen bär på för egenskaper, eller historia, är allt annat är uppenbart.

    De frågor som dessa böcker lyfter är mycket större och viktigare än böckerna i sig. Vad de visar är att det finns olika sätt att tänka kring ursprung, att det finns olika metoder att individuellt besvara den ­kollektiva frågan om vilka vi är. ”Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”, frågar sig ­Jason ­Diakité. Svaret är inte efemärt. Det har potential att påverka vår politiska karta, att forma vår sociala, ekonomiska och kulturella politik. Genealogi har inte bara tagit sig in i våra vardagsrum utan cirkulerar i politiska korridorer världen över. Hur vi väljer att tänka kring ursprung påverkar inte bara vår ­historia utan också vår framtid.

    Annons

    I boken ”En droppe midnatt” undersöker Jason Diakité släkthistoriens betydelse för hans identitet.

    Foto: Felipe Morales/IBL Bild 1 av 2

    Vetenskapsjournalisten Karin Bojs och släktforskaren Peter Sjölund, författare till ”Svenskarna och deras fäder”.

    Foto: Ulrica Zwenger Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X