Annons
Recension

Huliganens återkomstFrämling korsar sig själv

PRISMATISKT. Norman Manea vrider och vänder på individer och scener från sitt liv, släpper dem och återvänder. Han skriver om utstötthetens judiskhet med en stil präglad av ironisk virtuositet, skriver Ulf Eriksson.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Morföräldrarna dog deporterade i Transnistriens skogar. Fadern vilar i Jerusalem, modern i den rumänska staden Suceava, dit han själv nioårig återvände efter fyra år i koncentrationsläger. När rumänen Norman Manea, 76 år, skriver sina minnen i romanform gör han det som etablerad exilförfattare i New York. Han är översatt, hyllad och har en lärostol. Men dessa memoarer är föga belåtna. De är en upprörd fresk, marmorerad av smärta. Manea är en ny bekantskap för mig. Han nämns ibland tillsammans med Bruno Schulz och anses som en av Kafkas arvtagare. Han är också poet och har givit ut samtal med Saul Bellow vars vän han blev på dennes ålderdom. Den nu försvenskade romanbiografin gör mig även nyfiken på hans novellkonst.

Metoden är den prismatiska: att vrida och vända på scener och individer, släppa dem och återvända till dem, lysa på dem med olika dagrar, reflektera i olika stämningslägen.

Annons
Annons
Annons