Annons
Recension

Casino RoyaleFräck James Bond trampar i kvicksand

Publicerad

Cirkus James Bond ger sig på ett rätt avancerat trick i Casino Royale, jämförbart med att både äta och behålla sin kaka samtidigt som man försöker sälja den.
Å ena sidan presenteras här en helt ny Bond med Daniel Craigs kantiga brottarfysionomi. Dessutom påstås detta vara agentens debut med licens att döda. Han har alltså aldrig tampats med Ernst Stavro Blofeld eller Auric Goldfinger. Och det hela utspelar sig i nutid, 2006. Bond har alltså inte längre någon historia från det kalla kriget eller något annat. Han är ett oskrivet blad.
Å andra sidan är kontinuiteten naturligtvis hela grejen, något som markeras av att Judi Dench återigen gör rollen som M, Bonds hårt prövade chef.
Både nytt och gammalt, amnesi och igenkänning på samma gång, alltså. Det fungerar väl sådär.

Till det nya hör att skurken inte längre är en uniformerad stolle som hotar att utplåna världen med en energipuls från rymden eller liknande. Mads Mikkelsens Le Chiffre är helt enkelt en obehaglig affärsman som förvaltar terroristpengar, och hans underhuggare är vanliga råskinn snarare än orientaliska dvärgar eller jättar med stifttänder av stål.
Överhuvudtaget är mycket av plojandet och den värsta leksaksfetischismen borta. Bortrensad är också den exploderande skurkbasen i slutet, vilket man tackar för.
Tonvikten ligger istället på smart och välgjord action med stunts så läckra att de tar andan ur en. Filmens första halva är utmärkt i det avseendet, det bästa man sett i Bondbranschen på decennier och det bästa i genren sedan Mission: Impossible III. Den fräcka muskelintelligensen och hårda pulsen gör en villig att överse med intrigens fånigheter.

Annons
Annons
Annons