X
Annons
X
Recension

Tangilique Superkvinnan behövs mer än någonsin i pojkrummet

Superkvinna som slåss mot mörka makter. Spelvärlden blir en kuliss för att berätta om utanförskap och rasifiering när Christopher Lehmann sätter upp sin nya pjäs på Turteatern.

John Alexander Eriksson och Lola Zackow i ”Tangilique”. Foto: Jonas Jörneberg

Det gäller att inte bli kissnödig på Turteatern. Premiärkvällen av ungdomspjäsen ”Tangilique” är nämligen de hermetiskt tillslutna persiennerna neddragna även framför nödutgången. De som omger hela scenen och förvandlar den till en spelhåla, nästan så att vi känner lukten av svettig ostmacka och adrenalin i det ovädrade pojkrummet.

Black Abyss heter det fiktiva spel som får två tonåringar att gömma sig från omvärlden. Black Abyss är också artistnamnet på en mexikansk wrestler, men kanske är det bara en slump. Som en teatral krigare är i varje fall Bryan, 11, klädd. Med ett tangentbord som k-pist och ammunitionsbältet fyllt av energidrycker, redo att "dygna" med bästisten Tangilique, 13, som även hon bär krigarens rustning. Båda befinner det sig i ett socialt utanförskap, mobbade av klasskompisarna. Tillsammans skapar de sig ett eget universum, delvis utspelat i den värld av hemliga rum som deras taktiska FPS-spel (first-person shooter-spel) bjuder in till.

John Alexander Eriksson och Lola Zackow i ”Tangilique”.

Foto: Jonas Jörneberg Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X