X
Annons
X
Recension

Ghost ship Förutsägbar havsrysare med originella inslag

En öde, isolerad plattform genomsyrad av outrotlig, oresonlig ondska. En heterogen insatsstyrka, med rå humor. En stark kvinna med oförlösta moderskänslor. En övergiven flicka som förlöser hjältinnans moderlighet och agerar vägvisare. Litervis av blod, slem och kräk. "Alien – återkomsten"? Nix, "Ghost ship".
Besättningen på ett bogserfartyg undersöker ett skepp som drivit omkring på havet i fyrtio år. Ombord hittar de ofantliga mängder guld, men de anar också att allt inte står rätt till, eller som andre kaptenen kärnfullt uttrycker saken: "This ship is fucked up." Förutom att skeppet är överlastat med vålnader huserar där också en illasinnad demon som samlar på själar. Ja, mer "fucked up" än så blir nog aldrig ett flytetyg.

Det mest iögonfallande med filmen är inledningen. En trivsam dans på lyxkryssarens fördäck avbryts, bokstavligen, av en diabolisk stålvajer som klyver både luft och lem. De festklädda damerna och herrarna faller skivade till golvet. Det beklagliga med scenen, som framkallar mer skratt än fasa, är att den avskiljer sig från resten av filmen, som i övrigt håller en för genren acceptabel nivå, med skräcken smygande längs de rostiga lejdarna.
När jag såg "Ghost ship" roade jag mig med att gissa i vilken ordning de olika rollpersonerna skulle dö. Utan undantag blev det som jag förutspått. Förutsägbarhet är alltid nedslående, men i det här fallet vägs den upp av det fåtal hyfsat originella inslag som detta sjösatta spökhus faktiskt rymmer, till exempel den sugande tillbakablicken över fartygets mörka förflutna. Den historien rullas upp som en sinister rockvideo, med en demaskerande slutkläm, som ger handlingen ny fart.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X