X
Annons
X
Recension

Rent Förtvivlan och gräl räddar rörig Rent

Musikalen Rent handlar om hyra. Hyran som ger en sängplats eller den hyra som ingår i kärlekens kontrakt (kostar 1 000 kyssar och löper tills vidare). Eller den stora räkningen. Som bekant är inte livet en bostadsrätt, och förr eller senare blir vi alla vräkta av den store hyresvärden.
Döden är mycket närvarande i Rent, som utspelar sig i sjaskiga kvarter på Manhattan bland artistiskt verksamma ungdomar som fryser, älskar, skapar och dör: fattiga ättlingar till de parisiska konstnärer som befolkar Puccinis opera La Bohème från 1896. När Jonathan Larson jämnt hundra år senare skrev sin rockmusikal citerade han en del av operans musik och följde till stora delar historien (som
bygger på en populär följetong från 1840-talets Paris). Men dessa 1800-talsfigurer lever mitt i nuet - eller åtminstone i nysset. När Rent hade svensk premiär på Göta Lejon i januari 2001 hade fem år gått sedan urpremiären i New York, och nu har ytterligare fem passerat. Den är inte längre samtida - vi har lämnat det cyberdecennium då telefonsamtal fördes i fasta apparater med sladd. Dramaturgin bygger på något så arkeologiskt som telefonsvarare.

Rent är 90-talets motsvarighet till 60-talets Hair, en ensemblehistoria med ett kollektiv i centrum. Styckets ungdomar är husockupanter, en politisk sidointrig som är rätt ovidkommande jämfört med deras personliga öden: hälften är hivsmittade, några är knarkare och två hinner dö innan pjäsen tar slut.
Deras historia är gripande men lite rörig, så det att texterna går fram så dåligt blir närmast katastrofalt. Bäst hörs det när artisterna grälar eller är förtvivlade.
Och det är de ofta. Poeten Rodolphe från Bohème är här låtskrivaren Roger, som har svårt att få
ihop en ny låt. Linus Wahlgren gör honom till en trulig tonåring, som då och då brister ut i gitarrexplosioner.
Mark (som motsvarar målaren Marcel) avbildar verkligheten med en videokamera, en utanförstående iakttagare som har svårt att visa sin sorg över att flickvännen Maureen (intensiva Cecilia Wrangel) har övergett honom för Joanne (härliga Jessica Heribertsson). Det är en otacksam, lite opersonlig roll som Lars Säfsund får att växa till slut.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X