Annons
Recension

Förtvivlade läsningar : litteratur som motstånd & läsning som etikFörtvivlad läsning blottlägger förtrycket

”Förtvivlade läsningar” är Elisabeth Hjorths doktorsavhandling i etik, framlagd vid Uppsala universitet.
”Förtvivlade läsningar” är Elisabeth Hjorths doktorsavhandling i etik, framlagd vid Uppsala universitet. Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Elisabeth Hjorth får litteraturen att sjunga mångstämmigt och starkt när hon närläser fyra svenska romaner från 00-talet, alla med de marginaliserades röster som tema.

Under strecket
Publicerad

Det finns ingen god litteratur. Vi kan inte tillskriva litteraturen sådana egenskaper. Litteratur är materia. Den kräver en läsare som kan locka mening ur den. Hur ska en sådan läsare vara? Etiskt orienterad – och förtvivlad, menar Elisabeth Hjorth i sin doktorsavhandling i etik, ”Förtvivlade läsningar”, framlagd vid Uppsala universitet.
Hjorths metod är den postmoderna dekonstruktionen, så som den indiska litteraturteoretikern Gayatri Spivak använder den, som ”ett sätt att synliggöra de gränser som språket både bygger och raserar, snarare än att förklara dem.”
Det är befriande läsning, inte minst i dessa tider där ständiga försök att begrava en av 1900-talets mest fruktsamma filosofiska inriktningar, postmodernismen, görs av den ena kulturdebattören efter den andra. Elisabeth Hjorth visar med sin avhandling att den dekonstruktivistiska läsningen, med sin öppenhet för det sårbara i alla tolkningar, är ett sätt att få litteraturen att sjunga mångstämmigt och starkt och låta läsaren, med Elisabeth Hjorths egna vackra ord, ”träda in i en omöjlig, osäker relation där hon kan lära sig något om det hon aldrig kan förstå.”

De fyra romaner som avhandlingen behandlar är skrivna under 00-talet, alla med ett fruktbart kluvet förhållande till den traditionella romanformen och alla med den marginaliserades röst som tema: Jonas Hassen Khemiris ”Montecore”, Annika Korpis ”Hevonen häst”, Daniel Sjölins ”Personliga pronomen” och Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten”.
Böckerna visar på olika former av förtryck – politiska och patriarkala – som i varierande grad bygger på att människans identitet definieras med essentialistiska begrepp. De fyra romanerna vill med Elisabeth Hjorths läsning rasera den identifikationen. Det tillstånd av vanmakt inför essentialismens utsaga att vi är vårt ursprung, som romanerna skildrar, väcker en förtvivlan hos läsaren. Men kan en etisk läsning av romanerna vara en väg ut ur en sådan förtvivlan? Mot en annan framtid? Mot en bättre värld?

Annons
Annons
Annons