Annons

Allan Hernelius:Förtroendet för pressen

Stockholmare läser Svenska Dagbladet vid en tidningskiosk, oktober 1950.
Stockholmare läser Svenska Dagbladet vid en tidningskiosk, oktober 1950. Foto: Olle Widfeldt/Stockholms stadsmuseum

Dagspressen, genom vars spalter så många goodwill-kampanjer för företag, organisationer och branscher förmedlats till allmänheten, har föga uppmärksammat sina egna liknande problem. Kanske ligger förklaringen till detta i tidningarnas utpräglade individualitet, kanske ligger den i att pressen stått andras goodwill-kampanjer för nära – skogen har inte skymtats för trädens skull.

Under strecket
Publicerad

Interiör från SvD:s redaktion på Karduansmakargatan, tidigt 1950-tal.

Foto: Stockholms stadsmuseumBild 1 av 1

Har då den svenska pressen ett sådant anseende, att särskilda åtgärder i goodwill-skapande syfte äro onödiga? Veterligen föreligga inga marknadsundersökningar, som kunna ge svar på denna fråga. Skulle man döma av antalet lästa tidningar skulle pressen åtnjuta ett stort förtroende. Tidningsläsningen har i Sverige en omfattning och tidningarna en spridning som för vårt land till en tätplats i världen. Men spridningen kan i detta sammanhang knappast åberopas – den är avhängig av både folkbildning och levnadsstandard. Ett annat resultat ger en undersökning av tidningspressens inflytande som opinionsbildande faktor vid de allmänna valen. På samma sätt som vid presidentvalen i USA har det visat sig att tidningsläsarna äro i ringa grad påverkade vid rösttillfället av de politiska meningarna i sina liv- och husorgan. Men även för slutsatser på grundval härav måste man varna: det är icke misstro till pressen utan en starkare bundenhet vid exempelvis fackliga organisationer än vid tidningens meningar, som synes fälla utslaget.

Annons
Annons

Den iakttagelsen är vanlig att många hysa en viss skepsis mot innehållet i tidningarna. För några år sedan dömde en underrätt i en landsortsstad till böter en man, som högljutt hade förklarat, att allt som stod i tidningarna var lögn. Han dömdes för förargelseväckande beteende. Utan att fördjupa sig i tolkning av utslaget kan man nog påstå, att hans mening icke var uttryck för en allmänt härskande uppfattning. Men tveksamhet inför innehållet i tidningarna finns i alla fall – i fråga om en del tidningar, som på grund av sina utgivningstider nödgas arbeta på ett särskilt sätt, kan man tillägga en sund skepsis.

Under andra världskriget beskuros pressens rättigheter utan någon större själavånda hos de styrande och utan egentligt motstånd inom folkopinionen. Därest insikten om pressens uppgifter hade varit fastare rotad, hade detta icke kunnat ske. Härvidlag åsyftas främst det grundlagsstridiga transportförbudet. Även nu användas stundom krokvägar för att kringgå pressens i tryckfrihetsförordningen inskrivna rättigheter – välbekanta äro de "privata” breven till departementschefer och andra, "minnesanteckningarna” samt diarier över hemliga ärenden, varvid även diarierna bli hemliga.

Om man uppställde följande frågor: Har den svenska allmänheten fullt förtroende för sin press? Är den uppfattningen allmän att pressen utgör – för att låna en dansk formulering – ett demokratiens pretoriangarde? Är man beredd att värna om pressens rättigheter även i en kritisk situation?, skulle svaren säkerligen utgöra motivering för en diskussion om behovet av en pressens egen goodwill-kampanj.

Annons
Annons

Interiör från SvD:s redaktion på Karduansmakargatan, tidigt 1950-tal.

Foto: Stockholms stadsmuseumBild 1 av 1

En bristande förståelse för pressen har delvis sin grund i tidigare förhållanden. Kampen om annonser var för några decennier sedan så hård, att reglerna för lojal konkurrens ofta åsidosattes. Det drogs ej heller upp ordentliga rågångar mellan annons- och textavdelningar. En kommitté inom tidningsutgivarföreningen betecknade 1905 annonserna som "den falaste artikeln på marknaden”. När förhållandena blivit bättre dröjer sig i alla fall minnet av tidigare status kvar. Även konkurrensen om prenumeranter tog sig uttryck som icke gagnade pressens anseende. En tredje historisk, men icke enbart historisk, faktor, ägnad att minska pressens anseende, har varit den ofta överdrivna och stundom våldsamma polemiken olika tidningar emellan. Här rör det sig icke om någon speciellt svensk företeelse – den odödligaste skildringen av två lokalredaktörers strid finns att läsa i Pickwickklubben! Den politiska debatten tidningarna emellan utgör självfallet en värdefull form för information om meningsmotståndares åsikter. Men saklig debatt är en sak, användandet av okvädinsord och uppsåtliga misstolkningar en annan. När sådant förekommer på ledaravdelningarna föras tankarna hos läsarna lika lätt till tuppfäktning som till folkupplysare på deras parnass.

Interiör från SvD:s redaktion på Karduansmakargatan, tidigt 1950-tal.
Interiör från SvD:s redaktion på Karduansmakargatan, tidigt 1950-tal. Foto: Stockholms stadsmuseum
Annons
Annons

Åtgärder som syfta till att öka pressens goodwill bli av två slag, inåt, de interna reformerna, och utåt till allmänheten. I fråga om den första kategorien synes det som om pressen hade anledning att överväga ingripanden för att minska sakfelen i spalterna. Den iakttagelsen är vanlig, att inom områden som en initierad känner till är det svårt att finna en fullständigt korrekt skildring i reportaget. Hos den som har erfarenhet av tidsnöden och tempot på en tidning är det ofta en källa till förvåning att sakfelen äro så få som de äro. Men den stora allmänheten, som icke vet hur pressen arbetar, fäster sig mera vid felen än vid felens orsaker. Det faktum att fel i och för sig äro ofrånkomliga medför dessutom gärna att fel som icke behövde finnas behandlas med överseende. På varje redaktion i USA finns en särskild "copy desk”, särskilda medarbetare som ha till uppgift att granska manuskript och kontrollera fakta. Deras erfarenhet är enorm och de äro allvetare av det slag som förr var så vanligen förekommande inom redaktionerna i Sverige. Med andra ord – "tvättningen” av manuskripten torde vara mera noggrann i Förenta staterna än här. Ökad uppmärksamhet på detta problem borde övervägas.

Därmed kommer man in på journalistutbildningen. En av anledningarna till pressens starka ställning i det allmänna medvetandet i USA är förvisso journalistutbildningens inordnande i universitetsundervisningen. Vi treva oss fortfarande fram på detta område, även om Göteborgs högskola länge uppmärksammat frågan och nu senast två initiativ från Stockholms högskola lyckats väl. Troligen gjorde vi klokt i att mindre syssla med utbildning av sådana som önska bli journalister än med fortbildning för sådana som verkat inom yrket i flera år. Den delen av journalistutbildningen är den viktigaste. Risken med kurser för sådana som önska bli journalister är att var och en som fått ett diplom på fickan tror sig kunna skriva och därmed vara journalist. Men även inom pressen har alltför länge den uppfattningen dröjt sig kvar, att en journalist icke behöver öka sina kunskaper annat än genom självstudier.

Annons
Annons

En förklaring till pressens starka förankring i det allmänna medvetandet i USA är den känsla för värdet av vad som kallas "American mind, American form of living”, som är allmän i Förenta staterna. Den innefattar uppslutning kring den amerikanska demokratien och dess arbetsformer i stort, däribland en fri press. Jefferson, som spelar stor roll för den politiska ideologien i Förenta staterna, präglade en gång satsen, att han hellre ville leva i ett land utan regering men med tidningar än i ett land med regering men utan tidningar. Sådana tankegångar ha medfört, att pressen behandlas med respekt och aktning. Det är självklart att både presidenten och de mest betydande ministrarna infinna sig till årsmötena i de amerikanska pressorganisationerna. Det är likaledes självklart att det varje dag är en pressmottagning i utrikesdepartementet och varje vecka en hos presidenten, då de mest närgångna frågor få framföras. Den amerikanska staten upplåter arbetsrum åt journalisterna i utrikesdepartementets byggnad, och de orimliga arbetsförhållanden som pressen har på Helgeandsholmen skulle icke tolereras en enda dag i Washington. Det är icke bara i arbete utan också i nöje som statsledningen möter tidningsmännen: årets trevligaste middag i Washington anses vara den, då presidenten i spetsen för sin stab sammanträffar med journalisterna till en respektlös andlig avklädning av båda parter.

Pressens anseende skulle ökas om pressen vore mera angelägen om att dess egna arbetsmetoder icke avvika från vad som anses överensstämmande med god sed inom andra områden. Några exempel: För någon tid sedan reagerade några tidningar kraftigt mot att en yngling i ett sommarläger av kamrater hade satts "i stocken” någon timme. Man förklarade att detta var en form av medeltida tortyr, som icke kunde tolereras. Men hur är det med indignationen, när den moderna form av sättande i stocken som publiciteten på löpsedlar och i rubriker kan utgöra, riktas mot oförvitliga människor? Reagerade pressens egna män samfällt, när en högt aktad stockholmsfru en lördagseftermiddag på löpsedlarna kunde läsa, att skildringen av hennes "kärleksliv” fanns till salu för 20 öre? Divergensen mellan indignationen i det ena fallet och överslätandet av pressens egna fel i det andra fallet är för stor för att inge förtroende. Dåligt intryck gör det också, när samma press, som med fog vänder sig mot provokatoriska metoder, som misstänkas ha begagnats av polismyndighet, har föga eller intet att säga om provokatoriskt arrangerade reportageartiklar i tidningarna. Föga hedersamt är det vidare när de mest befängda rykten – för all del tillsammans med en dementi – återges i spalterna och därigenom spridas från den lilla kretsen till hundratusentals människor. Det mångomskrivna slagsmålet mellan fotograferna vid en herr Hjelms ankomst till landet hör ej heller till det för pressen ärorika. När detta omnämnes har icke avsikten varit att söka sak med någon eller några tidningar. Alla synda mer eller mindre, och alla med den minsta journalistiska erfarenhet veta, att gränsen mellan journalistbragd och omdömeslöshet vid nyhetsanskaffningen kan vara svår att dra. Men gränsen finns där och måste bevakas.

Annons
Annons

Det är ej heller avsikten att söka sak med några tidningar, om löpsedlarna uppmärksammas. Sverige torde för närvarande vara det enda land i världen som i någon omfattning använder löpsedlar. Sådana fresta onekligen till missbruk. En tidning, för övrigt SvD, angav om en känd svensk dam, att hon anklagats för spioneri, men löpsedeln omnämnde icke att anklagelsen kom från ett land bakom järnridån, vilket genast gjorde saken mindre sensationell. En lördag var en annan stor dagstidnings viktigaste nyhet att kärlek var farligt, enligt en läkare. Ansågs detta ha nyhetsvärde? En tredje tidning hade som söndagssensation, att svenskorna voro sexuellt undernärda. En fjärde tidning sysslade på halva sin söndagslöpsedel med ett ännu ömtåligare sexuellt problem utan något som helst nyhetsintresse.

De fyra exemplen äro hämtade från Stockholms fyra största morgontidningar, på det att ingen mannamån skall ske. Genom en skicklig löpsedelsjournalistik kunna upplagorna stiga för dagen. Men den journalism som bör eftersträvas, den avser att förvärva en bestående tidningspublik, som har respekt för sin tidning. Därtill kommer en annan faktor: om tidningarna eftersätta nyhetsförmedlingen, deras egentliga uppgift, för att servera tidlösa pikanterier i underhållssyfte, så minskas eller utplånas tidningarnas möjligheter att kräva särskilda privilegier i deras egenskap av nyhetsförmedlande och opinionsbildande organ.

Eftersom morgontidningarna omnämnts äro några ord om den stockholmska kvällspressen motiverade. Från dess löpsedlar gjordes intet stickprov: jordmånen är för yppig, floran för rik. Det bör erkännas att dessa kvällstidningar ha journalistiska förtjänster av obestridd art. Men anmärkningarna mot dem äro välbekanta: en av de viktigaste är att avvägningen av nyhetsmaterialet görs tendentiöst, så att varje dag en ny sensation kan serveras, även om den blott består i att en tidigare anrättning uppvärms och presenteras i ny form. Obetydligheter bli till stora ting: sådant hör ofta samman med kvällspress men det förvillar de omdömeslösa och väcker misstro bland de omdömesgilla.

Annons
Annons

Till tidningarnas uppgifter som nyhetsförmedlare hör att återge båda sidorna av en sak. Den amerikanska tidning som mest vinnlägger sig härom är så noga med opartiskheten, att den i sin ordinarie edition icke inför en skämtteckning, eftersom en skämtteckning enligt utgivaren aldrig kan återge båda synpunkterna. Även de amerikanska tidningar som ha de största upplagorna äro strängt angelägna om att redogöra för fakta utan inflytande av politiska sym- eller antipatier. Den svenska pressens nyhetsförmedling förefaller att alltför mycket influeras av partitillhörigheten, både i samband med återgivandet av nyheter och, än värre, genom förtigande. En än större objektivitet i nyhetstexten skulle gagna pressens anseende.

Mycket av den bristande förståelsen för pressen beror på bristande kännedom om pressens arbetsformer. Radioserien om konsten att läsa en tidning var ett gott initiativ – det borde följas av liknande undervisning i våra skolor. Ungdomarna böra läras inse skillnaden mellan de politiska och redaktionella avdelningarna, lära sig att läsa tidningar och meddelanden med kritik, att värdesätta fakta i stället för fraser, och därigenom att förstå att – för att citera utgivaren av New York Times – pressfriheten är deras rättighet såsom medborgare, icke tidningsredaktörens i hans egenskap av tidningsredaktör.

För tio år sedan överlade en grupp inom tidningsvärlden i Förenta staterna om tidningspressens ställning. Man ansåg att för liten uppmärksamhet ägnades den roll, som tidningarna spelade i delstatens, landets och världens affärer. Pressens kritiker kunde höras överallt – de politiska talarstolarna, i gathörnen och i skolrummen. Tidningarna hade så vant sig vid denna kritik, som de ansågo vara oberättigad, att de hade härdats däremot. Men pressen borde icke underskatta denna allmänhetens misstro till tidningarna. Därför beslöts att under en speciell vecka varje år allmänheten skulle erinras om att tidningarna utgjorde en första försvarslinje i kampen för demokratien. Veckan får varje gång en slogan – såsom "Tidningarna tjäna friheten genom att tjäna dig”, "Din rätt att få veta är nyckeln till alla dina friheter”, eller "Friheten finns där tidningar finns”. Lokalt anordna tidningarna sammankomster för de politiska förgrundsfigurerna, då pressens problem diskuteras. Allmänheten inbjudes till officinerna, tidningsmännen redogöra för tidningarnas tillkomst och sammanställa samhälleliga insatser under året – såsom avslöjanden av missförhållanden inom förvaltningen, insamlingar till behövande, och mycket annat. Prominenta personer inbjudas att under veckan ersätta de vanliga medarbetarna med för alla parter roande resultat.

Vi ha ingen anledning att i Sverige okritiskt följa denna form för public relation. Men själva idén finns anledning att överväga. Den svenska pressen har också den behov av att åtgärder vidtagas, inåt och utåt, som för dagen stärka tidningarnas ställning i det allmänna medvetandet och därmed för framtiden bli till ett värn och skydd för de pressens rättigheter, som äro ett av folkstyrets förutsättningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons