Annons
Recension

Förträngda rum på mjuk prosa

Uppdaterad
Publicerad

Ett tålmodigt växande bildrum, eller snarare olika rum som glider igenom, färgar, stör och förklarar varandra. Så kunde man beskriva Merethe Lindstrøms ”Dager i stillhetens historie”, vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2012, liksom norska Kritikerpriset 2011. Här finns, först som sist, ett välbeställt villaområde någonstans på Vestlandet, där berättaren Eva bor med sin man Simon. De är pensionärer, hon var lärare, han läkare. Simon har gått in i någon form av demens, han pratar inte längre, ger sig av på planlösa promenader och måste till slut vistas på ett dagcenter. Nej, det är knappast demens, snarare ett annat rum – det förflutna – som trängt sig på och liksom släckt ner hans normala orienteringsförmåga. Simon kommer från något land på kontinenten, kanske Tjeckoslovakien eller Polen. Hans familj var judisk men överlevde kriget, men alla andra – släktingar, grannar, vänner, flickor han har varit förtjust i och lekt med – försvann. Eva har fått ta del av fragment av dessa upplevelser, men döttrarna vet nästan inget. Med Simons tystnad kanske det är för sent.

Ännu ett rum: Evas bortlämnade son. Hon var mycket ung och blev gravid, det var innan hon träffade Simon. Hon ville inte ha barnet, en pojke, och när han var sex månader lämnade hon bort honom. Givetvis kommer han tillbaka, som halvspöke, tomrum, jämförelser. Var det rentav sonen, en ung man på 20 år, som ringde på en dag och låtsades behöva låna telefonen? ”Inntrengeren”, kallar Eva honom, och så kunde romanen också ha hetat.

Annons
Annons
Annons
Annons