Annons
X
Annons
X

Monica Braw: Fortfarande tyst om massakern i Kina

(uppdaterad)

För exakt 25 år sedan inträffade massakern på Himmelska fridens torg. I brist på yttrandefrihet har minnet av händelsen tystats ner, vilket skadat känslan av samhörighet hos det kinesiska folket.

Demokratiska aktivister demonstrerade i Hongkong på tioårsdagen av massakern, 1999.
Demokratiska aktivister demonstrerade i Hongkong på tioårsdagen av massakern, 1999. Foto: VINCENT YU/AP

En ensam man med en plastpåse ställer sig i vägen för framrullande pansarvagnar. Det är Peking den 4 juni 1989. Bilden är ikonisk, minnet av det som kallas massakern på Himmelska fridens torg.

Under årens lopp har det kommit ut många böcker om protesterna och massakern på Himmelska fridens torg (på kinesiska Tiananmen) – alltifrån läckta dokument om diskussioner mellan de kinesiska ledarna, ”The Tiananmen papers” (2002), till bland annat titlar som ”The people’s republic of amnesia” av Louisa Lim (2014). I Sverige utkommer i dagarna Johan Lagerkvists bok ”Tiananmen redux: Den bortglömda massakern som förändrade världen” (Albert Bonniers förlag). Lagerkvist är forskare vid Utrikespolitiska institutet, Kinaspecialist med lång erfarenhet. Han redogör för händelserna våren 1989 och ett huvudsyfte med boken är att diskutera hur de förändrat det kinesiska samhället samt hur de har påverkat omvärlden.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Som Svenska Dagbladets utsända befann jag mig i Peking i två omgångar den våren. Studenterna började protestera redan i april i samband med den tidigare partiordföranden Hu Yaobangs död. Han respekterades på liknande sätt som en gång Chou Enlai och sörjdes med ord som ”en hoppets stjärna har fallit”. De kände sig som nationens samvete och månade om att visa patriotism för att vinna ett rättvisare och bättre samhälle. De demonstrerade djärvt nog utanför de politiska ledarnas hem Zhongnanhai med krav på framför allt yttrandefrihet och ett slut på korruptionen. Sammandrabbningar med polis ledde till att tiotusentals studenter marscherade till Himmelska fridens torg. I samband med Hus begravning den 22 april infann sig över 200 000 människor på torget, inte enbart ungdomar.

    Annons
    X

    Kommunistpartiets tidning Folkets Dagblad publicerade då ett ledarstick där demonstrationerna beskrevs som ”tumult” med avsikt att störta kommunistpartiet. Det ordet blev signum för den officiella inställningen till studentprotesterna.

    Den 4 maj är en historisk dag som högtidlighållits i Kina ända sedan patriotiska demonstrationer år 1919, och 1989 samlades den dagen 250 000 människor på Himmelska fridens torg, bland dem sensationellt nog journalister från statliga medier som ville skriva om vad som verkligen hände. Wuer Kaixi, karismatisk studentledare, höll tal om att ”främja frihet och styre med lagar”. I 83 andra städer hölls liknande manifestationer. Det rörde sig inte längre om en begränsad studentrörelse.

    Inom partiledningen framhöll generalsekreterare Zhao Zhiyang förgäves att tiderna förändrats och att partiet måste ”hålla upp fanan för demokrati” genom att lyssna på protesterna.

    Av frustration över bristen på resultat bildades inom studentrörelsen en radikal kärna. Den kvinnliga studentledaren Chai Ling manade till hungerstrejk med orden ”Vår enda frihet är friheten att svälta oss till döds”. Den 13 maj inledde 800 personer en hungerstrejk. Redan från början engagerade sig många andra genom närvaro, penningbidrag och annat stöd. Arbetare grundade en fackförening oberoende av kommunistpartiet. Trots vädjanden från Zhao Zhiyang upphörde inte hungerstrejken. Vid de möten med de styrande som mödosamt arrangerades uppträdde studenterna, bland annat Chai och Wuer, ofta nonchalant.

    Situationen komplicerades av att Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov anlände till Peking den 15 maj. Efter 30 års nedfrysning skulle de största kommuniststaterna Kina och Sovjetunionen åter knyta vänskapsband. Jag hade själv kommit för att skriva om den historiska händelsen men vi utländska journalister fick också rapportera om det som blev minst lika historiskt: protesterna på Himmelska fridens torg . Ambulanserna tjöt på väg för att hämta hungerstrejkande ungdomar som kollapsat. ”Folkmassan uppskattas till en miljon människor /…/ till och med statstjänstemän och anställda inom försvaret /…/ Långt ut i förorterna syns grupper med vajande fanor”, rapporterade jag i SvD. När Gorbatjov anlände ställdes den stora välkomstceremonin vid torget in och han fördes genom underjordiska gångar till Folkets stora hall.

    Kanske kunde utvecklingen ha påverkats om de kinesiska ledarna insett hur Gorbatjovs perestrojka och glasnost tilltalade ungdomarna. När jag frågade dem där på torget sa många som studenten Xu Buo: ”Gorbatjov står för energi, flit och uppriktigt allvar. Vi beundrar honom mycket.” Men Gorbatjovs besök blev nästan en bisak. Så fort han farit infördes militärt undantagstillstånd på uppmaning från Deng Xiaoping, Kinas grand old man. Enligt de läckta Tiananmen-dokumenten var han akut orolig för att studenternas demonstrationer skulle leda till samma kaos som kulturrevolutionen 1966–76 då unga rödgardister drev omkring i hela landet och terroriserade efter eget skön. Syftet med undantagstillstånd var, sa han, ”att krossa tumultet en gång för alla”. Splittringen inom partiledningen blev tydlig när generalsekreteraren Zhao besökte studenter på sjukhus och på torget med tårar i ögonen.

    Den 19 maj fick 50 000 soldater order att ta sig in till Pekings centrum. De stoppades av folkmassor i Muxidi ett par mil från torget. Rapporter berättade om protester i 132 städer. Aldrig förut hade undantagstillstånd införts med militär som kallats in mot studenter. Den 22 maj drogs dock trupperna tillbaka och de flesta studenter slutade hungerstrejka. Över 9 000 hade då måst föras till sjukhus.

    Men en grupp bestämde sig för en manifestation i form av en väldig staty av ”demokratins gudinna” på torget, placerad mitt emot porträttet av Mao Zedong. Återigen samlades människomassor där. Också arbetare anslöt sig till de radikala studenterna. En ny hungerstrejk planerades med bland annat Liu Xiaobo, sedermera Nobelpristagare 2010. Deng Xiaoping talade om ”avskum”. Den 2 juni beordrades militären att rensa upp en gång för alla.

    Återigen stoppades trupperna av folkmassor i Muxidi. I två dygn varade striderna. Enligt källor som Lagerkvist citerar hade militären fått stränga order att ingen blodsutgjutelse fick äga rum på Himmelska fridens torg. Utanför torget gällde inga restriktioner. Människor sköts, kördes över, segnade ner. Folkets befrielsearmé, som beundrats i decennier, möttes med rop som ”mördare” och ”fascister” och angreps av civila.

    På Himmelska fridens torg befann sig 100 000 personer. Pansarvagnar röjde upp och vid tvåtiden på natten hade de flesta flytt. Endast 3 000 personer fanns kvar. ”Tvärtemot vad som påstås dödades inga studenter av verkanseld på det för Folkrepubliken heliga torget /…/ utan vid Muxidi”, skriver Lagerkvist. ”Verkanseld” låter som en brasklapp eftersom andra rapporter talar om personer överkörda av pansarfordon. Antalet döda på Tiananmen och utanför förblir okänt. Klockan 5:40 var torget utrymt.

    De flesta av studentledarna lyckades fly utomlands och skapa sig nya liv, ett par till och med i finansvärlden. En del fortsätter engagera sig för demokrati. Mödrar till dödade i Peking kämpar fortfarande för sina barns eftermälen.

    Lagerkvists slutsats är att massakern ägde rum därför att ledarskapet med Deng Xiaoping (med undantag för framför allt Zhao Zhiyang) inte förstod vad som skett i samhället på grund av den öppnare ekonomiska politik vars drivkraft Deng själv var. Den hade lett till att människors inställning till allt, från partiets roll till privatlivet, hade förändrats.

    Dengs prioritering framför någon form av demokrati var stabilitet. Utan den skulle Kinas ekonomi inte utvecklas. En annan prioritering tycks ha varit att vinna den inre maktkampen – partiets generalsekreterare Zhao Zhiyang avpolletterades.

    Enligt Lagerkvist är priset för Kinas ekonomiska framgång att den kinesiska befolkningen har förlorat förmågan att ”leva etiskt”. Känslan av samhörighet, manifesterad i kampen kring Himmelska fridens torg, har utplånats eftersom man inte får tala om händelserna och eftersom yngre inte känner till dem. Demokratisträvanden har ersatts av nationalism, materialism, konsumtion. Men välstånd splittrar känslan av gemenskap: misslyckas du i livet är det ditt eget fel och lyckas du är det på någon annans bekostnad. Det råder politisk stabilitet men samhällets alla överhängande problem, till exempel miljön, visar att ekonomisk stabilitet saknas, skriver Lagerkvist. Han ser sociala och politiska protester – 87 500 under ett enda typiskt år – som lokala utslag av missnöje och som tillåtna eftersom de inte uppfattas som hot mot det politiska systemet. Samtidigt påpekar han dock att anslagen till intern säkerhet är större än till försvaret.

    Andra bedömare ser just sådana protester som tecken på att människor engagerar sig i frågor om vad som är moraliskt rätt och fel. Många vänder sig också till religion eller tradition. Det är sätt att engagera sig för förändring i ett till synes opåverkbart nationellt politiskt system som, utan all jämförelse i övrigt, också japaner använder sig av.

    Lagerkvist diskuterar bland annat vilka globala följder händelsen fått, genom ökat utbyte av investeringar och handel, och hur omvärlden anslutit sig till Dengs syn på stabilitet som det viktigaste för Kina – såsom i ett berömt uttalande från 1996 av Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson. De politiska systemen är visserligen till synes oförenliga men ekonomisk rationalitet leder till en likriktning i ekonomiskt tänkande så att även nyliberalism antar auktoritära former, anser Lagerkvist.

    **För denna läsare **är den stora behållningen den insiktsfulla, fördjupade beskrivningen av hela det komplicerade skeende som en dagstidningsjournalist inte hade möjlighet att få syn på medan det pågick, samt analysen av följderna för Kina. Lagerkvists kunskaper och vittfamnande resonemang, från öppna platsers symboliska betydelse till globalisering, stämmer till eftertanke.

    Trots allt är han förhoppningsfull, med titelns ord ”Tiananmen redux”: den dag då kinesisk yttrandefrihet blir möjlig kommer ”nationens nedtystade kollektiva minne” att återupplivas och de unga att få veta vad som hände våren 1989.

    Monica Braw
    är fil dr i japansk historia och var 1983–1993 SvD:s korrespondent i Östasien.

    Annons
    Annons
    X

    Demokratiska aktivister demonstrerade i Hongkong på tioårsdagen av massakern, 1999.

    Foto: VINCENT YU/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X