Recension

1900 - del IIFörtätad filmkonst av bästa sort

Under strecket
Publicerad
Annons

Bernardo Bertoluccis ”1900”, gjord 1976, är en av de allra sista produkterna av en filmkultur som verkligen förmådde förtäta. Det kan tyckas paradoxalt med tanke på att filmens två delar tillsammans har en speltid på över fem timmar. Men praktiskt taget varje scen komprimerar sammansatta sociala eller psykologiska förlopp på ett sätt som just italiensk filmkultur med sin stränga inriktning på manusskrivande varit bäst i Europa på, alltsedan neorealismens dagar.
I inledningsscenen till andra delen av ”1900”, som har nypremiär i dag, är Alfredo (Robert De Niro) och hans älskarinna Ada (Dominique Sanda) på en lusttur med båt. På stranden står en grupp nakna pojkar uppställda för att fotograferas av Alfredos farbror, förmögen amatörfotograf med erotiska bilder som specialitet. ”Vi är skogsgudar och utsvultna!” säger pojkarna.

Scenen är bara några sekunder men sammanfattar filmens grundtematik: utan att förlora sin stolthet säljer de fattiga sina kroppar.
Andra delen av ”1900” är överlag mörkare och grymmare än den första. Här skildras den italienska fascismens framväxt under 20-talet, ur utstötthet och revanschism; den förkroppsligas än mer djävulskt än i första delen av gårdsförmannen Attila (Donald Sutherland) och hans moatjé Regina (en enastående obehaglig Laura Betti).
Om första delens centrala scen är skördefesten är grisslakten den centrala i andra delen. Bertolucci gestaltar den nästan dokumentärt, som en hyllning till bondelivets självklara förhållande till blod och död. Samtidigt bådar scenen ofärd, som en symbol för Attilas och svartskjortornas allt grymmare framfart, den som kulminerar i regelrätta massavrättningar med Berlinghieris gård som ett interneringsläger.
Realism och symbolik i ett - sådant lyckas förtätningens filmkonst med när den som här är som bäst. Distans och plågsam närgångenhet, kunde man tillägga, och
det beskriver Bertoluccis ständiga perspektivskiften, mellan intimt och privat å ena sidan, och episk masscen å den andra. Och han närmar sig den grekiska tragedin i Alida Vallis skrik - ett av filmhistoriens mer uttrycksfulla - när hon upptäckt liket efter pojken som Attila och Regina förgripit sig på sexuellt och sedan mördat.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons