Annons

Åsa Arping:Försvar för rätten att drabbas av en roman

Är det ett svaghetstecken att som kritiker dras med av boken man läser? Mottagandet av Lydia Sandgrens ”Samlade verk” gav upphov till sensommarens stora kritikdebatt.
Är det ett svaghetstecken att som kritiker dras med av boken man läser? Mottagandet av Lydia Sandgrens ”Samlade verk” gav upphov till sensommarens stora kritikdebatt. Foto: Biblioteken i Göteborg/Youtube

Att falla för en viss bok kan i ett litteraturvetenskapligt sammanhang alltjämt ha en starkt negativ klang, kopplad till distanslös amatörism. Men ett känslomässigt engagemang är varken undvikligt eller olämpligt – tvärtom är det en viktig nyckel för den som vill nå kunskap om konst och kultur.

Under strecket
Publicerad

Det ligger en särskild njutning i att dyka in i en riktigt spännande roman eller tv-serie. Jag slukade Lydia Sandgrens ”Samlade verk” i somras och väntar ivrigt på säsong 4 av ”The handmaid’s tale”. Ändå värjer mig emot att försöka reda ut vad det egentligen är som lockar. Kanske vill jag i någon mån hålla fritidens kulturkonsumtion fri från vardagens akademiska överväganden.

Även estetiskt inriktade forskare kopplar då och då bort sin kritiska blick för att bara ge sig hän åt själva upplevelsen. Rita Felski, känd engelskprofessor vid University of Virginia, kommenterar dessa växlande förhållningssätt i sin senaste bok ”Hooked: Art and attachment” (Chicago University Press) och frågar sig om de är möjliga att förena. Felski är en av de främsta företrädarna för den så kallade postkritiken, som söker analytisk resonans bortom de kritiska tolkningstraditioner som vilar på misstro. 

Annons
Annons
Annons