Annons

Första understreckaren: ”August Strindberg – en essay”

Oscar Levertin (1862–1906) och August Strindberg (1849–1912), bägge avporträtterade av Carl Larsson.
Oscar Levertin (1862–1906) och August Strindberg (1849–1912), bägge avporträtterade av Carl Larsson.
Publicerad

Så här ungefär kunde legenden gå om August Strindberg:

Det var en gång en konung, som med skiftande seger och nederlag, men alltid med ära styrde sitt diktarrike. Han hade slott, borgar och katedraler, mörka, gavlade gator och vårgröna hagar; han hade en prinsessa, lika trolsk som elak, visa filosofer, fräcka narrar och larmande pöbel, med ett ord allt, som till en väl ordnad poetstat kunde höra, då han plötsligt en festkväll lämnade alltsammans i sticket för att som resande scholar draga ut och leta den vises sten. Förgäves skickades gråskäggiga sändebud till den skumma studiekammare, där han glömde bort åren bland Paracelsus’ deglar och retorter. ”Sire”, sade de, ”vänd hem igen. Ert rike väntar er. Äreporten är redan rest. Fontänerna rinna med vin. Narren har fått en ny våd scharlakan i sin kolt, och prinsessan står med solrosen i handen vid tornfönstret och väntar.” Men alkemisten hörde dem ej. Brygderna och dekokterna upptogo hans tankar. Där hemma i diktarriket växte gräset över gångarna. Ljusen slocknade. Prinsessan blev så rynkig, att all hennes elakhet på långt avstånd kunde läsas ur ansiktet. Landet föll i lägervall. Och den vises sten? Vem har hittat den?

Så kunde legenden tala, men bättre än den skulle den opoetiska, psykologiska analysen kunna förklara den stämning av landsflykt ur en hopstörtande diktarvärld, som omsusar Strindbergs verk vid 1880-talets slut och 1890-talets början och visa, hur det kommit sig, att en av vår vitterhets frodigaste inbillningar, ett av vår poesis rikaste sinnen mitt i mannaårens kraft velat abdikera för att i stället söka vinna forskarens så mycket torrare lager. Den psykologiska analysen skulle resonera ungefär så här:

Annons

Som växterna spira med ett eller flera hjärtblad, så också poeterna. Diktkonstens sanna monokotyledoner äro de outtröttliga skaparne, för vilka poesiens eget intresse är allt, för vilka alla livets erfarenheter och problem ständigt omforma sig till dikt med konstnärlig gestaltning, och som oavlåtligt fortsätta naturens alstringsverk, blott med högre, mer medveten vilja. Shakespere är här exemplenas exempel. Intet vore mer stridande mot hans typ, än om han i stället för att av Hamlet och Othello göra skådespel, satt sig ned att teoretisera om viljans sjukdomar eller passionernas väsen.

Men för det stora flertalet av diktens män har ej konsten denna allt uppslukande makt. De flesta poeter hava flera hjärtblad än poesiens, och tillvaron är för dem ej blott material för nyskapelse, för dikter och skådespel, men intressant i och för sig, som en spännande kamp att utkämpa för den praktiska deltagaren eller en spännande rebus att tyda för begrundaren. För Strindberg har livet haft båda dessa eggelser. Det var en tid, då han framför allt var agitator på torget och hans konst ett alltid passionerat, ej sällan bullersamt och smaklöst inlägg i ”världsförbättrarbråket”. Det har senare kommit en annan tid, då han framför allt vill vara forskare eller kanske snarare ”vetenskaplig upptäckare” – yrket är vanskligt nog – och då de vetenskapliga hypotesernas berusning blivit hans ingivelse. Så gott som aldrig var han uteslutande artist, ensamt ledd av konstnärligt skaparbehov, nästan alltid i första hand undrare, frågare, motsägare, teoretiker.

Kastar man en blick tillbaka på hans verk, är en utveckling från rent konstnärliga syften till andra intressen lätt skönjbar. Mest poet, och intet annat, var säkerligen det unga, upproriska geni, som skrev ”Mäster Olof”, svenska litteraturens yppersta historiska drama, med dess flammande bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen med verkligheten. Svärmiska och snillrika tjuguårs sårade idealitet är känslobottnen för detta mästerverk, som varje år borde gå över våra scener, för att var ny åldersklass, som drar ut i världen, skulle höra dess beska lära.

Redan mindre uteslutande poet, men ännu artist ut i fingertopparna, var den trettioårige, allvarlige man, som i ”Röda Rummet” med strängare panna gjorde om ”Mäster Olofs” ungdomsuppgörelse och omsatte sin besvikenhet till den mest lysande och blodiga satir vårt sekels svenska vitterhet känner. Men härefter börjar redan – om man ser Strindbergs utveckling i fågelperspektiv och blott stannar vid milstenarna i hans produktion – den process, som av skalden gör en resonör, i vilkens händer till sist poesiens sommarväxter visa lust att vissna. Konstnärsdriften ersättes av journalistens otåliga håg att ständigt tala med, att debattera, polemisera, att skriva broschyrer och stridsskrifter i stället för litteratur. Objektivet sättes så nära verkligheten, att ingen konstnärlig bild kan uppstå. Strindbergs ord få allt mer av dagsintressets passionerade, men kortlivade intensitet, allt mindre av den samlade och besparade glöd, som giver en bok det organiska konstverkets säkra livslängd.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Detta gäller dikterna. Det gäller många av hans verk från ”giftastiden”, vilka redan – och det trots språkkonstens enastående uttrycksfullhet – ej sällan verka som förlegade tidningar. Men även nu, när lidelsen helt rycker honom med, när förtvivlan och vrede storma i hans själ, blir han åter skapande konstnär av ojämförlig styrka. Det är framför allt fallet i ”Fadern”, svenska litteraturens yppersta moderna drama, så stort i sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet, dystert skönt som en åsknatt, tyngd av blixt och mörker. Det är det sublima och hemska skådespelet om Herkules, som snärjes till döds i de trådar från Omphales spinnrock, vilkas skimrande och fjättrande silke han själv spunnit med sin dags tankar och sin natts begär. Stycket är en triumf av hatets inspiration och når – gäller detta icke om flera av Strindbergs verk? – så djupt, som man över huvud taget kan nå med hat – djupt ner, och kanske ändock aldrig riktigt till de innersta motivens och känslornas källdrag. Slutpunkten i denna utvecklings gång betecknar den sällsamma boken ”I havsbandet”, denna, trots sina löjligheter, gripande skildring av katastrofen, genom vilken resonören Strindberg dödar poeten Strindberg. Allt sedan dess är det – han har själv betonat det – forskaren, som talar till oss för att vinna oss med nya rön och nya hypoteser, för att rycka oss ur den vidskepelse för vetenskapen och dess lärda fördomar, som synas Strindberg mer meningslösa än det sociala livets.

Det är sålunda med Strindberg såsom forskare, som man numera egentligen har att sysselsätta sig. Saken är icke lätt. Mästaren har ju, som bekant, vidrört så gott som alla vetenskaper, språkforskning, historia, arkeologi, etnografi, geografi, fysik, kemi, botanik – och mera till! Som hans egen odödliga journalist i Röda rummet, Struwe, har han behandlat allt utom kufiska mynt. Nej, jag misstar mig, jag tror Strindberg också skrivit i numismatik. Av alla fenomen, människosläktet känner, finns det ej ett, från en planetbana på himlen, till formen på coiffeurens nyaste rakkniv, som ej låtit honom formulera vetenskapliga läror. För att kunna bedöma så skiftande saker i detalj, skall man vara – August Strindberg själv. Den som skriver dessa rader bekänner sin djupa okunnighet i nästan alla de vetenskaper, i vilka Strindberg rör sig som gammal vän och bekant, och ändock vill han blott, utgående från en enda fattig liten historisk disciplin, något resonera över den mångfrestande poetens sätt att vetenskapligt forska och tänka.

Denna artikel publicerades ursprungligen den 2 maj 1897.
Denna artikel publicerades ursprungligen den 2 maj 1897. Foto: SvD:s arkiv

Jag frånser de metodiska brister, Strindberg delar med så gott som alla autodidakter, och går genast till sakens kärna, den psykologiska motivering, som ligger bakom hans verksamhet. Hans vetenskaps inspirationsfond är, som hans poesis, den motsägelselystna misstänksamheten. Han tror, att vetenskapsmännen ex professo bilda en sluten orden, i vilken de blott släppa in dem, som passerat samma grader som de själva och vilka svära på deras egna läror. Var och en, som ej är invigd och ej känner deras ordensfukter, nämna de dilettant. Mot denna skråvisdom är det nu Strindberg vill sätta det fria, oförvillade omdömets iakttagelser, mot denna lärda klickkunskap teorier, vilande på det sunda bondförståndets rön och kombinationer. Detta sätt att se saken delar Strindberg för övrigt med många, som han säkert ej är vidare trakterad av att hava till anhängare. Det är i själva verket alls ingen ovanlig idé hos mer eller mindre halvbildade, att betrakta vetenskapen som en sorts lärd mystifikation, blott till, för att giva adepterna sysselsättning och ära, men utan inre innebörd.

Och dock är verkliga förhållandet, att ortodoxien, nu för tiden åtminstone, i vetenskapen torde spela en mindre roll än på något annat område. Det finnes nog ingen värld, där kritiken är så skarp och grundlig, där meningarna så oupphörligt slipas mot varandra, som i den vetenskapliga. För vart nummer man öppnar av sina facktidskrifter, ser man teorier och formler, som gällde i går, i dag åter ställda på huvudet, och de nya uppslagen, varifrån de komma, gripas med den förtjusta ivern hos människor, som ej hava material nog för den oerhörda förbränningen.

Samtidigt blir det också klarare för var och en, att alla vetenskapens förklaringar och klassifikationer – och, i stort taget, vad sysslar den med annat? – blott äro provisoriska. I morgon kunna slutsummorna lyda annorlunda, men den som vill revidera, måste med siffror för våra ögon visa, var felen i uppställning eller sammanräkning ligga, innan han drar sitt kors över mödosamt och (som man oftast har rätt att tro) samvetsgrant vunna facit.

Ett enda exempel. Strindberg har en gång påstått, att den gällande åsikten, att runorna uppstått ur det italiska eller grekiska alfabetet, är en lärd spetsfundighet, och han uppfattar dem i stället som en populär bildskrift. Gärna det, men korten, bevisen på bordet! Så länge enda stödet för en dylik uppfattning är den likhet en lekfull fantasi finner mellan en runa och en man, som sträcker armarna i vädret, får han ursäkta, att den lärda teorien, som – noggrant som i en sjukdomsjournal – låter oss följa hur var typ förändrats och förvanskats, intill dess runskriften uppstått ur det gamla alfabetet, på ett helt annat sätt tillfredsställer en tanke, för vilken en verklig förklaring är kärare (samt också vackrare) än paradoxen och slagordet.

Det är här stötestenen ligger för hela Strindbergs vetenskaplighet. Det är här han resonerar som en försenad snillrik och naiv släkting till Jean Jacques. Och det är, uppriktigt talat, ej vidare behagligt att se honom med sin suveränt nyckfulla och godtyckliga forskning spela rollen av en vetenskapens Aristides, medan han gång på gång underkänner iakttagelser och metoder hos dem, som arbeta under en, i jämförelse med honom, tusenfaldigt skärpt självkontroll.

Men även om de Strindbergska forskningsförsöken näppeligen komma att giva något bestående resultat, aldrig skall man därför se över axeln hans fantasis fruktsamhet på idéer och hypoteser, hans förstånds sinnrikhet i att söka bevisa dem, hans själs mäktiga håg att brottas med problemen. Man kan beklaga att han lämnat ett verkningsfält, som utan ringaste tvivel passade honom oändligt mer, men man måste på samma gång beundra en man, vilken följer sin genius utan en baktanke. Han var ej konstnär längre än han kände det inre behovet att vara det, och lika osjälviskt låter han för forskningens egen skull åren gå i laboratoriet. Hade han velat göra skärgårdspoesi och öden och äventyr på kliché, nog hade han kunnat. Men hans produkter hava aldrig varit viljetvång vid skrivbordet, utan alltid de inre utbrotten hos en man, som måste ropa ut sitt ord. Det är rätt och det är nobelt, att han stänger dörrarna till det tempel han byggt, den dag han själv ej längre känner andakt därinne – Och hur många hava, trots allt, ristat in sitt namn å den svenska poesiens minnessten som han?

Det är reflexioner sådana som dessa, som falla en i sinnet under läsningen av Strindbergs ”Tryckt och Otryckt”. Även i detta verk, där tyvärr mycket är axplockning från gamla fält, och nästan ingen ny plogfåra giver löfte för framtiden, strålar det dock av gnistor från en ständigt brinnande tanke, brusar det av infall från en evigt jäktande intelligens. Även här har den Strindbergska frasen kvar sin nervösa kraft och sin eggande skärpa. Om flera av de naturvetenskapliga artiklarna förefalla förvirrade och skruvade, finns det dock i boken ett par stycken av djup intensitet, av en melankoli, som griper underligt, just därför, att man känner, att dess mörka bilder äro danade av en lera, som för länge sedan hårdnat, av ensamma kval, som för länge sedan mist sorgens högtidlighet och meddelsamhet. Det finns där en beundransvärd liten fantasi, ”På Kyrkogården”, ensamt den tillräcklig att bära en bok. Den verkar som en av dessa sällsamt formade stenar, man hittar i eruptiva trakter och vilka berätta oss om heta springflöden, vilda utbrott och brusande omvälvningar. Jag har ej varit på Vesuvius, men när jag läste denna storartade prosadikt, tyckte jag mig erfara en känsla, som man måste erfara däruppe, då man böjer sig ned för att taga ett stycke lava i sin hand – känslan av att vulkanens tid ej kan vara förbi, och man lyfter huvudet med en blick, som man ännu en gång väntade att se flamman slå ur kratern, skön och röd.

Laddar…
Annons
Annons

Denna artikel publicerades ursprungligen den 2 maj 1897.

Foto: SvD:s arkiv Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons