”Först med teckenspråket kunde jag vara mig själv”

Hanna Sejlitz hade hörapparat redan som liten. Ändå var det först i tonåren hon kom i kontakt med teckenspråk. I dag gör ny teknik att döva återigen oroar sig över att berövas sitt språk.

Under strecket
Publicerad
”Som barn var teckenspråket inte en del av mitt liv eller medvetande, antagligen för att det inte fanns i min omgivning”, säger Hanna Sejlitz.

”Som barn var teckenspråket inte en del av mitt liv eller medvetande, antagligen för att det inte fanns i min omgivning”, säger Hanna Sejlitz.

Foto: Lars Pehrson
Hannas favorittecken. ”Det finns ingen direktöversättning till svenska för det här tecknet (precis som det kan vara med översättningar när det gäller andra språk). Tecknet handlar om ökad självsäkerhet, inre växande och starkare självkänsla.”

Hannas favorittecken. ”Det finns ingen direktöversättning till svenska för det här tecknet (precis som det kan vara med översättningar när det gäller andra språk). Tecknet handlar om ökad självsäkerhet, inre växande och starkare självkänsla.”

Foto: Lars Pehrson
Annons

Precis som de flesta döva och hörselskadade växte Hanna Sejlitz upp med hörande föräldrar. Hennes hörsel var mycket begränsad, och hon fick därför hörselapparat redan som liten.

Däremot erbjöds hon inte svenskt teckenspråk. Det dåtida samhället fokuserade på talspråk, efter att teckenspråk under lång tid ifrågasatts och skambelagts. Målet var att eleverna skulle bli så hörande som möjlig. Eftersom Hanna hade vissa hörselrester kategoriserades hon inte som döv, utan hörselskadad.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons