Annons
X
Annons
X

Jonas Nordin: Forsskål lade grunden för det fria ordet

(uppdaterad)
Svenska tryckfriheten 250 år

På våren 1759 lyckades filosofen och botanikern Peter Forsskål mot alla odds få en juridisk stridskrift att passera genom censuren och bli publicerad. Tack vare den fick Sverige sju år senare sin första tryckfrihetsförordning.

Peter Forsskål (1732–1763). Porträtt från 1760.
Peter Forsskål (1732–1763). Porträtt från 1760.

I höstas besöktes Kungliga biblioteket av utbildningsutskottet och jag hade förmånen att få presentera några prov ur nationalbibliotekets rika samlingar. Jag fann det lämpligt att visa material som illustrerade riksdagens långa historia, däribland den rika samlingen av politiska pamfletter från 1700-talet. Av de åtskilliga hundratal småskrifter i politiska ämnen som trycktes mellan 1700 och 1829 framställdes närmare 75 procent under de åtta åren mellan 1766 och 1774. Vad berodde denna plötsliga – och kortlivade – eruption på? Vad hände i Sveriges politiska historia 1766, var en fråga jag ställde. Bland dryga tjugotalet riksdagsledamöter, satta att besluta över undervisningen här i landet, var det ingen som vågade gissa. (En partigrupp, jag nämner inte vilken, var upptagen på annat håll. De läsare som så önskar kan få vila i föreställningen att det var just deras folkvalda som var frånvarande och att kunskapsnivån bland dem hade varit högre.)

En som säkerligen hade blivit uppbragt över denna okunskap är filosofen, botanikern och orientalisten Peter Forsskål, som under 1700-talet var känd för sitt koleriska temperament. Det är i dag på dagen 250 år sedan han avled under en forskningsresa i Jemen endast 31 år gammal. Därmed avbröts en lovande naturvetarkarriär, men det är inte främst denna som gjort honom ryktbar i eftervärlden. I början av sin resa, 1761, skrev han otåligt till sin gamle lärare Linné och bad om nyheter från hemlandet: ”Huru avlöper riksdagen och skrivfriheten i Sverige?” Två år tidigare hade han varit invecklad i en rättslig och politisk tvist som rört just denna fråga.

Efter att ha disputerat 1756 i Göttingen, en av Tysklands mest progressiva lärdomsmiljöer, återvände Forsskål till Sverige och blev docent i ekonomi i Uppsala. Hans vetenskapliga skepticism förenades naturligt med tidens mer radikala politiska strömningar, som framför allt handlade om att stärka de civila rättigheterna: yttrandefrihet, rättssäkerhet, näringsfrihet, äganderätt med mera. På våren 1759 ville Forsskål lägga fram en juridisk avhandling i detta ämne men hejdades av fakulteten. Kontrollen av det tryckta ordet sköttes vid denna tid i flera organ. Akademisk och religiös censur hanterades av fakulteterna och domkapitlen. Övergripande uppsikt hade kanslikollegium, riksförvaltningens centrala myndighet, som också hade en särskild ämbetsman, censor librorum, anställd för detta. Dessa parallella instanser gjorde inte alltid samma bedömningar, och detta utnyttjades mycket medvetet av Forsskål.

Annons
X

Både fakulteten och kanslikollegium fann i tur och ordning att skriften stred mot lagar och förordningar och nekade till tryckning. Forsskål tog då manuset vidare till censor librorum Niclas von Oelreich, som efter en del justeringar faktiskt gav arbetet imprimatur, tillstånd att tryckas. Redigeringen var mestadels av kosmetisk natur – censor librorum hade också ett språkvårdande uppdrag – och gjorde inte i alla delar arbetet sämre; troligen hade arbetet skett i samförstånd. Med det officiella godkännandet i handen rusade Forsskål till boktryckaren Lars Salvius och betalade med egna medel en upplaga på 500 exemplar av skriften kallad ”Tankar om borgerliga friheten”. Det var åtta sidor koncentrerat politiskt sprängstoff uttryckt i 20 paragrafer. Den så kallade frihetstiden fick sin epokbeteckning redan i samtiden och politiken präglades av storslagna ideal. Men eftersom man vacklade mellan en ny tids krav på rationell och regelstyrd byråkrati och gamla tiders klan- och skråtänkande fanns det många ytor där olika normsystem kolliderade med varandra. Detta orsakade godtycklighet i rättstillämpningen och i sin skrift formulerade Forsskål ett koncentrerat reformprogram. Var medborgare skulle åtnjuta lagens fulla skydd och vara fri att göra allt det som lagarna tillät, såvida det inte skadade någon annan. Det viktigaste medlet att upprätthålla friheten i samhället, menade Forsskål, var en fri åsiktsbildning och en oinskränkt skrivfrihet.

Det var just sådana begrepp som officiellt förfäktades under frihetstiden, men som ofta är fallet i radikala tidevarv blev de högstämda idealen inte sällan den goda sakens fiende när de skulle tillämpas. Det allvarliga ur kanslikollegiums synvinkel var inte så mycket tankarna i sig utan att de hade uttryckts på svenska och kunde ge spridning åt betänkliga idéer. I samtiden gjordes det ofta skillnad på folk och folk. Somliga mer upplysta andar kunde få ta del av kritiskt resonerande texter, ansågs det. Populasen däremot, som saknade bildning och inte kunde värdera sammanhangen, skulle bara tillhandahållas väl tillrättalagda och lättfattliga förklaringar över tingens ordning – det kunde sedan gälla religion, politik eller allmänna angelägenheter. Forsskål var av helt motsatt uppfattning. ”Gudomliga uppenbarelser, förnuftiga grundlagar och enskildas heder kunna ej av en slik skrivfrihet lida någon farlig anstöt”, ansåg han. ”Ty sanning segrar alltid, då den får med samma fördelar bestridas och försvaras.” Denna paragraf utgick ur den tryckta versionen, vilket var Oelreichs mest omfattande ingrepp i texten.

Forsskål insåg självfallet att hans tilltag skulle reta upp höga vederbörande och skyndade sig att distribuera pamfletten bland vänner och bekanta. Oelreich och Salvius inkallades till förhör hos kanslikollegium, men svor sig bägge fria. Censorn såg inget anstötligt i ett försvar för den svenska friheten och boktryckaren hänvisade till att texten varit försedd med imprimatur. Kanslikollegium ställdes inför ett delikat dilemma. Större delen av upplagan var redan distribuerad och om pamfletten förbjöds skulle den bara läsas med än mer uppmärksamhet. Om den, å andra sidan, inte förbjöds kunde imprimaturen ge intryck av att vara en officiell sanktion av de åsikter som uttrycktes. Efter en utdragen process beslutade man till sist om ett förbud även om färre än 80 exemplar kunde konfiskeras.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Forsskål fick en varning, men han ställdes aldrig inför domstol och led ingen synbar personlig skada – det var inte den sortens repression som bedrevs i frihetstidens Sverige. ”Tankar om borgerliga friheten” framställdes också i en opinionsmässig medvind. Kraven på ökad rättssäkerhet och likhet inför lagen växte sig allt starkare under 1760-talets riksdagar och ledde till att adelns privilegier var på god väg att helt upphävas i början av 1770-talet. Det var denna utveckling Forsskål så ivrigt ville få nyheter om då han skrev till Linné från den arabiska halvön.

    Angreppen mot adelns företräden fick en väsentlig skjuts efter 1766 då Sverige, som första land i världen, införde en tryckfrihet som var fastlagd i lag. Den placerades dessutom i rang med rikets konstitutionella stadgar. I det förebildliga England hade förhandscensuren visserligen avskaffats redan 1695, men tryckfriheten var ingen formell rätt och boktryckare fängslades – avrättades rentav i sällsynta fall – fortfarande under 1700-talet. Om frågan var känslig bedömdes det tryckta ordet dessutom strängare än det talade, eftersom läskunnigheten var hög (i Ryssland var det tvärtom). Den svenska tryckfrihetsförordningen var i det perspektivet mycket radikal och formulerad helt enligt de principer som Forsskål förfäktat (och som inspirerats av Montesquieu): allt kunde nu tryckas såvida det inte var uttryckligen förbjudet. Lovlighet var normen, det var undantagen som behövde preciseras.

    Att dagens riksdagsmän inte känner till denna historia är desto mer anmärkningsvärt då 1766 års tryckfrihetsförordning införde en annan lika väsentlig komponent i svensk rätt: offentlighetsprincipen. Den stadgar att all myndighetsutövning skall vara transparent och att varje medborgare har rätt att ta del av myndigheters offentliga handlingar. Medan den svenska tryckfriheten haft en växlingsrik historia även efter 1766 har offentlighetsprincipen en i princip obruten kontinuitet från denna tid.

    Peter Forsskål begärde åtskilliga gånger under sin utdragna strid med fakultet och kanslikollegium att få utdrag ur protokollen och skriftliga motiveringar av vilka lagrum som åberopades i prövningen av hans fall. Denna rätt förvägrades honom genomgående. Myndigheter behövde inte motivera sina beslut eftersom varje diskussion kunde uppfattas som ett ifrågasättande av deras ofelbarhet. Ett decennium senare var en sådan vägran omöjlig, och ett viktigt steg mot en rationell statsbyråkrati var därmed taget.

    Forsskål var inte med om att formulera tryckfrihetsförordningen. Då den antogs var han död sedan tre år. Andra som hade berett vägen var ekonomen Anders Nordencrantz, rikshistoriografen Anders Schönberg och prosten Anders Chydenius. Forsskål var del av en allt mer utbredd opposition mot den statliga informationskontrollen, men hans exempel var viktigt eftersom han hade modet att driva frågan genom alla kontrollerande instanser. Han visade därmed att den effektiva övervakningen i realiteten var rätt verkningslös, och hans vältaliga försvar inför kanslikollegium och universitet blev till en skrattspegel för de styrande.

    Med Gustav III:s statskupp 1772 avskaffades formellt alla grundlagar som stiftats efter 1680, däribland även tryckfrihetsförordningen. Kungen, som gärna gav sken av att vara reformvänlig, införde i stället en ny och ”förbättrad” förordning 1774. Med hjälp av små redigeringar vände han helt på tryckfrihetsförordningens innebörd: allt som inte var uttryckligen lovligt att trycka kunde därefter bli rättssak. Om inte författaren kunde identifieras gjordes i stället boktryckaren ansvarig. Detta satte en effektiv munkavel på det fria ordet. Den politiska åsiktsbildningen kvävdes. Offentlighetsprincipen fortlevde emellertid och under gustaviansk tid började exempelvis riksdagsprotokollen, som under frihetstiden bevakats som statshemligheter, att tryckas.

    Gustav III:s hycklade öppenhet duperade många och de faktiska inskränkningarna i tryckfriheten försvarades i vida kretsar. Tryckfrihetsårens pamflettflod, med vulgära påhopp på stånd och på enskilda, hade visat att den breda massan ännu inte var mogen detta ansvar, ansågs det. Argumenten var inte helt olika dem som i dag förekommer i debatten om internettroll, näthat och anonyma kommentarer i tidningar på webben. Den historiska diskussionen kan i detta avseende ha viktiga lärdomar att förmedla till nutiden. Det är därför att hoppas att våra riksdagsmän hunnit orientera sig bättre om betydelsen av 1766 års tryckfrihetsförordning till det 250-årsjubileum som infaller om tre år.

    Jonas Nordin
    är docent i historia och forskare vid Kungliga biblioteket.

    Annons
    Annons
    X

    Peter Forsskål (1732–1763). Porträtt från 1760.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X