X
Annons
X
Recension

Sefarad Försöker vara ”stor” roman – räcker inte hela vägen

Gränsen mellan sant och falskt löper inte mellan fakta och fiktion, vilket Antonio Muñoz Molina antyder. Emi-Simone Zavall läser hans väldiga verk om Sefarad, för judarna ett slags minnets hemland, och frågar sig om inte författaren borde ha litat mer på sina litterära tekniker.

”Sefarad” av Antonio Muñoz Molina Foto: Allis Nettréus
Läs mer om Vinterns böcker 2019

De judar som under 100-talet f Kr bosatte sig på iberiska halvön, det område som i dag utgör Spanien, kallade sitt land för Sefarad. I Bibeln förekommer detta namn bara en gång och det är oklart om det där ens åsyftar en faktisk plats eller bara är en symbol. Det som däremot är klart är att Sefarad fortsatte att existera som ett slags minnets hemland långt efter det att det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella ödesåret 1492 låtit utvisa Spaniens alla judar, som då utgjorde nära en tiondel av befolkningen.

Men minnen av platser är också platser, hur avlägsna eller utspridda de än må vara, och det är kring denna idé som den spanske författaren Antonio Muñoz Molina tvinnat sin roman "Sefarad" som på ungefär femhundra sidor spänner över ungefär femhundra år av Europas historia. Spanien och de sefardiska judarnas öde fungerar visserligen som ett slags nav, men det är ändå inte en särskild tid eller en särskild geografisk ort utan särskilda erfarenheter som binder samman det väldiga verkets alla figurer och händelser.

”Sefarad” av Antonio Muñoz Molina

Foto: Allis Nettréus Bild 1 av 2

Antonio Muñoz Molina.

Foto: Allis Nettréus Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X