Annons

Johannes Salminen:Förskräckligt högt pris för Rysslands enhet

Tsar Ivan IV höll gärna själv i bödelsyxan och dräpte i vredesmod sin äldste son. Men han räddade också Ryssland från sönderfall och lade grunden till en enhetlig stormakt. ”Den förskräcklige” kommer oss närmare än någonsin i en ny bok - på gott och ont.

Under strecket
Publicerad

För ryssarna liksom för alla slaver innebar Konstantinopels fall 1453 något av en världsskymning, nu rasade fästen som hjälpt dem även genom mongoleran och dess bittra förödmjukelser. Ändå hade de onda tecknen länge hopat sig, det slutliga dråpslaget kom visserligen från öst och osmanerna, men korsfarare från väst hade redan förorenat den heliga källan. Vad som återstod var hoppet om revansch, drömmen om att befria ”Tsarigrad” levde envist kvar och lyckades sätta ännu 1700-talets generaler i rörelse.
Varför gick det som det gick med Bysans? Frågan skulle gång på gång tränga sig på en chockad ortodox allmänhet. Ivan Peresvetov, en rysk Machiavelli, svarar för sin del fränt: den bysantinske kejsaren hade inte tillräckligt hårda nypor. Effektiv kan en härskare vara endast så långt han förstår att sprida skräck omkring sig, ”ett kungadöme utan terror är som en häst utan betsel”. Peresvetovs stora idol är sultanen Mehmet II, Konstantinopels erövrare, till vars meriter hörde att låta oärliga domare flås
levande.
I själva verket hade han på mycket närmare håll en furste efter sitt sinne. Ivan IV skulle kallas ”den förskräcklige” just för att han röjde en så tydlig smak för det nakna våldet, en oemotståndlig sadistisk impuls drev honom att gång på gång själv handgripligt agera bödel. Så hugger han mitt under en fredlig audiens kniven i Ivan Fedorov, en av sina främsta motståndare bland bojarerna (den ryska bördsadeln), för att sedan överlämna honom åt soldaterna och deras dolkar.
Ivan IV var samtidigt revolutionären som räddade Ryssland från ett feodalt sönderfall, nu lades grunden för en stat som i framtiden kunde hålla stånd även mot yttre fiender. Men det var en enhet som vunnits till ett skrämmande högt pris.
Den som säkert skulle ha känt sig hemma vid Ivans hov var Stalin, ”den röde tsaren”. I Ivans kamp mot bojarerna såg han en tidig parallell till sin egen livslånga jakt på kontrarevolutionära svikare. Samma sjukliga misstänksamhet präglar båda, samma ändlösa serie av angivelser och avrättningar
följer dem i spåren. Men Sergej Eisenstein får bannor av Stalin för att han i sin film om Ivan inte visat varför all denna grymhet var nödvändig. En statsman som verkligt vill sitt folks väl måste riskera att få blod på händerna.

Annons

Med sina associationer till både Stalins Kreml och sultanernas Bosporen rullas dramat Ivan upp på nytt i Isabel de Madariagas färska bok Ivan the Terrible (Yale University Press, 484 s) De Madariaga är främst känd för sina grundläggande verk om Katarina den stora, men i Ivan har hon att göra med en långt svårtillgängligare gestalt, allrahelst som hans arkiv förstördes i en brand 1616. På gott och ont kommer han oss nära hos de Madariaga, tålmodigt bygger hon upp ett porträtt som för första gången låter oss se Rysslands stormiga 1500-tal genuint inifrån.
Ivan föddes 1530 som son till Vasilij III, och faderlös blev han redan efter tre år. Vasilijs änka Elena var en viljekraftig kvinna som inte tålde några rivaler om makten. Med hennes bortgång 1538 såg sig Ivan utlämnad åt en
fientlig klan, Suiskij, och känslan av utsatthet och förödmjukelse skulle för alltid förmörka hans förhållande till bojarerna. Desto ljuvare var hämnden när han som bara 13-åring kunde döma den siste furst Suiskij att klubbas ihjäl.
Den 16 januari 1547 blev Ivan tsar av Ryssland, i en praktfull ceremoni som hade starkt bysantinska inslag. Även den dubbelhövdade örnen var på plats, som en symbolisk länk även den mellan Moskva och Konstantinopel. Inte för inte hade redan Ivan III gift sig med en släkting till Konstantin Paleologos, den siste östromerske kejsaren, allt för att markera linjen från Bysans.

Annons
Annons
Annons