Annons
X
Annons
X

Forskningspropositionen kokar soppa på en spik

Förslaget att ge utomstående intressenter stort inflytande över lärosätenas finansiering riskerar att underminera universiteten. De gör mest nytta om de får vara oberoende, skriver Johan Söderberg på Göteborgs universitet.

Lärosäten gör mest nytta om de får vara oberoende, skriver Johan Söderberg. Bilden: studenter på Stockholms universitets bibliotek.
Lärosäten gör mest nytta om de får vara oberoende, skriver Johan Söderberg. Bilden: studenter på Stockholms universitets bibliotek. Foto: Bertil Ericson/TT

Kulturdebatt

I höstas släppte regeringen en ny forskningsproposition, ”Kunskap i samverkan”. Där gavs Verket för innovationssystem (Vinnova) i uppdrag att utforma en modell för att utvärdera lärosätenas samverkan med utomstående intressenter. I skrivande stund är Vinnovas förslag ute på remiss.

Modellen är tänkt att ligga till grund för ett framtida resursfördelningssystem. I detta system ges ett stort inflytande över lärosätenas finansiering till utomstående intressenter. Syftet är att öka lärosätenas bidrag till tillväxt, konkurrenskraft och arbetstillfällen.

Forskningspropositionen har redan kritiserats för en kraftig slagsida mot samverkan och politisk styrning på bekostnad av fri grundforskning (DN 30/11 2016, SvD 8/12 2016). Sex universitetsrektorer sällar sig till kritikerna i en debattartikel i SvD. De ifrågasätter om samverkan alls går att mäta (14/2 2017). Vinnova slår ifrån sig kritiken. Med stöd i två pilotstudier som genomfördes 2015 och 2016 hävdar Vinnova att samverkan i forskning och undervisning visst går att utvärdera med den föreslagna modellen.

Annons
X

Denna slutsats motsägs dock av hur Vinnova argumenterar när effekterna av deras egen samverkan granskas. Den statliga myndigheten Tillväxtanalys och Riksrevisionen konstaterar att en halv miljard kronor har spenderats av Vinnova i stödprogram till företag utan att det har haft några mätbara effekter. Vinnova har bemött kritiken på följande vis: ”All erfarenhet visar att det tar omkring tio år för att se påtaglig kommersiell framgång från den här typen av stöd. De har studerat effekterna 2–5 år efter programmen. Det är alldeles för tidigt.” (SvD 24/10 2014)

Orsakskedjan mellan det att ett företag får pengar för att kommersialisera en produkt och det att en mätbar effekt uppstår på marknaden är alltför komplex, enligt Vinnova. Men nu blir Vinnova svaret skyldig: är effekterna av samverkan i forskning och undervisning mindre komplexa? För i annat fall kan de inte hävda att innovationsstöden inte går att utvärdera förrän tidigast efter tio år, samtidigt som de hävdar – på basis av två pilotstudier som de genomförde för några månader sedan – att lärosätenas samverkan går att mäta och utvärdera.

Miljarder spenderas i innovationsstöd utan att det finns entydiga belägg för att det leder till högre tillväxt, ökad konkurrenskraft och fler arbetstillfällen. Till och med Vinnova medger att det dröjer tio år innan deras stödprogram ger märkbar utdelning. Ändå är det löftet om en sådan utdelning som fått regeringen till att öka anslagen till forskningsrådet Vinnova med 265 miljoner, nästan 70 procent av den sammantagna anslagsökningen till forskningsråden under 2017. Denna forskningspolitiska slagsida är nog så viktig som fördelningen mellan lärosätenas basanslag och externa forskningsmedel.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det ska tilläggas att ytterligare en myndighet, Statskontoret, har konstaterat att kostnaderna för statliga innovationsstöd är orimliga och avrått från fler anslagsökningar till Vinnova (2014:5). Ordet ”innovation” fungerar som folksagans spik, den på vilken luffaren påstår sig kunna koka en mustig soppa, och med vars hjälp han lurar av gumman hennes skafferi.

    Vinnovas föreslagna utvärderings- och finansieringsmodell syftar till att inordna universitetsväsendet under näringsdepartementets innovationsstödjande program. Som framgår av det ovanstående är nyttan med detta högst tvivelaktig. Samtidigt äventyras viktiga samhällsfunktioner hos det befintliga universitetsväsendet. Lärosätenas möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen är avhängig av att allmänheten har förtroende för den kunskap som produceras där.

    Universiteten måste kunna agera som betrodda, opartiska källor till vetenskaplig fakta, kritiska granskningar, och beslutsunderlag. Denna samhällsfunktion undermineras om utomstående, samverkande intressenter ges direkt inflytande över lärosätenas finansiering. Paradoxalt nog gör lärosätena mest nytta i samhället om de får lov att vara oberoende.

    Johan Söderberg

    Johan Söderberg är universitetslektor i vetenskapsteori, Göteborgs universitet.

    Annons

    Lärosäten gör mest nytta om de får vara oberoende, skriver Johan Söderberg. Bilden: studenter på Stockholms universitets bibliotek.

    Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X