Annons
X
Annons
X

Forskare: Sverige har alltför många professorer

Det har gått inflation i professorstiteln. Det stora ­flertalet är internt befordrade lektorer som inte behöver ha visat sig ­bättre än andra i en konkurrenssituation. Det skriver Mats Alvesson och Erik J Olsson som båda forskar vid Lunds universitet.

[object Object]
Universitetshuset i Lund. Foto: Emil Langvad/TT

DEBATT | AKADEMISK KARRIÄR

Vi bör se en professur som en tjänst som alltid måste utlysas.

En gång i tiden omgärdades professors­titeln av ett fint skimmer. En professor förväntades vara en kvalificerad akademiker. En ledande kunskapsauktoritet att lita på.  Som forskningsledare var veder­börande central för en institution. Professorskåren var en tung grupp på universiteten. Fortfarande tror väl många att professorstiteln borgar för akademisk kvalitet. Att folk med titeln har fått denna då de hävdat sig i hård konkurrens och därför är framstående personer att lita på i forsknings-, forskarutbildnings- och undervisningshänseende.

Så är normalt inte fallet längre. I linje med tidsandan har det gått inflation i titeln. Antalet med denna har mångdubblats på kort tid. Det stora flertalet är internt befordrade lektorer. De med titeln behöver inte ha visat sig bättre än andra i en konkurrenssituation. Inom vissa områden, till exempel pedagogik, statsvetenskap och socialt arbete, finns åtskilliga med professorstiteln som inte publicerat något i kvalificerad, fackgranskad tidskrift och många som inte citeras i sådana en enda gång (Social­styrelsen, rapport 6/10 2010). Enstaka kan trots detta vara kvalificerade men man undrar hur många av de till exempel cirka 120 professorerna i landet i pedagogik som kan sägas ha en hög vetenskaplig kompetens.

Annons
X

På 1990-talet beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att högskolor kunde upphöja lektorer till professorer. Inledningsvis skedde detta i begränsad utsträckning. Regeringen beslöt då att alla hade rätt att kräva bedömning och om denna föll väl ut skulle befordran ske. Lektorer kunde i princip ansöka om professorskompetens hur många gånger som helst. Så snart sakkunniga fann att minimikraven var uppfyllda skedde befordran.

Reformerna var i viss mening gratis: en stor del av universitets- och högskolelärarna utlovades ­endast statushöjning. Tanken synes vara att kompensera för den stora expansion av högskolan som skedde i början av 1990-talet. Denna var främst en följd av ekonomisk kris och stor ungdomsarbetslöshet. Samtidigt sjönk också universitetsläraryrket statusmässigt och högskole­ledningen fick alltmer att säga till om. Rektor som tidigare var ”den främste bland likar” fick nu en vd-liknande roll med långtgående maktbefogenheter. En lösning var att hålla folk på gott humör med ­finare titlar. Professorstitlar är gratis att dela ut, tycktes man tänka.

Inför befordran prövas en sökande. I princip borde detta säkra kvalitet men så fungerar det ofta inte. Kriterierna för professorskompetens är vaga. I ett litet land som Sverige känner sökande och ­bedömare ofta varandra. Utländska bedömare har ofta svag förståelse för rimlig kravnivå i Sverige. Ibland tror de att det handlar om rekommendationsbrev. Ofta kan sökande, i synnerhet på mindre och nyare högskolor och universitet och med svaga prefekter och fakultetsledningar, själva föreslå sakkunniga. Oftast undgås strängare sådana. Det är svårt säga att någon inte är kompetent. När så sker är det ibland möjligt att söka på nytt och då kanske med mindre krångliga sakkunniga. Inte konstigt att vi får så många professorer.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Titelmässigt påminner det hela om en sydamerikansk bananrepubliks armé. Där fanns en massa generaler, där titeln används för att hålla militä­rerna på gott humör och göra dem lojala med överheten. En del institutioner har enligt samma princip en stor andel professorer. År 2010 fanns inom sex granskade områden 512 professorer och 446 docenter (Socialstyrelsen, rapport 6/10 2010). Det säger sig närmast självt att flertalet av de förra inte kan vara ledande forskare.

    Men är det inte bra att många får chansen att ”göra karriär”, glädjas åt fina titlar och göra grannar och kollegor avundsjuka? Att gamla hierarkier rase­ras och att var och en kan bli professor? Att den svenska högskolan befrias från elitism och professorsvälde? Och att makten förskjuts åt administratörer och ledning när professorstiteln, och därmed professorernas ställning, devalveras?

    Kanske det, men ökningen av professorer är inte gratis. Kostnaderna är betydande.

    Med befordran följer mindre undervisning, mer forskningstid, högre lön och större tjänsterum för de före detta lektorerna. Detta kostar skjortan. Det hela har blivit så dyrt att numera gäller att läro­sätena har möjlighet att säga nej till befordran om behov saknas. Men detta bromsar bara lätt upp infla­tionen.

    Då många av befordrade professorerna är måttligt duktiga forskare får vi en hel del forskning av ringa kvalitet. Det blir mycket omtuggs- eller fotnots­forskning, läst och använd av få eller ingen.

    Snävt karriärs- och befordranstänkande har alltid varit ett problem inom akademin men detta har förstärkts. Tidigare gällde som sagt att man skulle vara duktigast för att bli professor, nu handlar det om att uppnå minimikriterier i ett antal hänseenden. Många tänker i ”bocka av”-termer. Man måste ha ett (helst inte för tungt) administrativt uppdrag, ha handlett minst en doktorand, gjort så många lektionstimmar, ha vissa pedagogiska kurser, ha si och så många (helst samförfattade, det går snabbast) artiklar. Sedan kan man söka och hoppas att man klarar ribban. Detta system är långt från det meritokratiska ideal som utgör universitetets själva grundprincip.

    Ett ytterligare problem är att tjänster så sällan utlyses. Pengarna går åt att finansiera intern- och överbefordrade snarare än utlysta professurer. Den stora inaveln som präglar svenska universitet (särskilt de äldre) och högskolor cementeras. Vi har en oförsvarligt suboptimal personalpolitik där vi ­kunde haft en verksamhet med mycket högre kvalitet om vi i stället fokuserat på att rekrytera professorer i öppen konkurrens.

    Lika illa är att professorstiteln blir en falsk varudeklaration. I den bästa av världar står utnäm­ningen för en kvalificerad befattningsinnehavare vars kompetens och auktoritet rimligt väl garanteras. I den reella världen är så allt mer sällan fallet.

    Vad göra? Det bästa vore att genast helt avskaffa möjlig­heten till befordran. Vi bör se en professur som en tjänst som alltid måste utlysas. Den mest kvalificerade erhåller denna efter prövning i konkurrens. För alla de intern- och i väldigt många fall över­befordrade vore det bra för verksamheten om man fick återgå till lektorat. Då många har goda kvalifikationer över lektorsnivå vore det önskvärt med någon form av markering av detta, till exempel ­titeln förste lektor eller biträdande professor, men utan automatiska professorsvillkor. De senare bör för­behållas forskare som har en ledande ställning inom vetenskapssamfundet. Och tillsättas utifrån verksamhetens behov och inte utifrån karriärs­intressen.

    Mats Alvesson

    forskar kring organisation och ledning

    Erik J Olsson

    filosof och ordförande i stiftelsen Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige

    Båda är verksamma vid Lunds universitet

    Mats Alvesson och Erik J Olsson. Foto: Mark Harris frozentime.se, Nina Olsson
    Annons
    Annons
    X

    Universitetshuset i Lund.

    Foto: Emil Langvad/TT Bild 1 av 2

    Mats Alvesson och Erik J Olsson.

    Foto: Mark Harris frozentime.se, Nina Olsson Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X