Annons

Forskare: Hårdare gränspolitik skapar en ond cirkel

Med Schengensamarbetet har europeiska regeringar slutit upp runt säkrandet av gränserna i stället för att bygga en gemensam, fungerande migrations- eller flyktingpolitik. Nu måste vi bana väg för en mer rationell och human politik, skriver Ruben Andersson, antropolog och författare till en ny rapport från Delmi.

Uppdaterad
Publicerad
1/2

Bild från flyktinglägret på Samos.

Foto: Lars Pehrson
2/2

Lägret i Idomeni vid gränsen mellan Grekland och Makedonien. Bilden är tagen i mars i år.

Foto: Linus Sundahl-Djerf

DEBATT | FLYKTINGPOLITIK

En ond cirkel har skapats, där politiker förordar ordinerar mer av samma giftiga medicin för varje ny kris.

NATO-skepp längs Greklands kuster, gummikulor vid Makedoniens gräns och deporteringar till Turkiet – EU tar i med hårdhandskarna för att stoppa migranter och flyktingar. Samtidigt utlovas stora eftergifter till ett alltmer auktoritärt Ankara och en utvidgning av EU:s militära ”Operation Sophia” utanför Libyen. Men kan invandringen verkligen bekämpas med stridsskepp, barriärer och tvångsutvisningar?

Nej, svarar jag i en ny rapport utgiven av Delegationen för migrationsstudier - Delmi. Rapporten visar hur de hårdhänta insatserna år 2016 bara är de senaste exemplen på Europas behandling av vissa sorters migrationsom främst ett säkerhets- och gränsproblem – med starkt negativa konsekvenser.

Annons

Sedan Schengensamarbetets 1990-tal har europeiska regeringar slutit upp runt säkrandet av gränserna istället för att bygga en fungerande migrations- eller flyktingpolitik tillsammans. Samarbetet har dock inte fått utlovat resultat. Säkerhetsinsatser – långtidsförvar, barriärer, polissamarbeten och gränspatruller med avskräckande och bestraffande syfte – kan på sin höjd förhindra migration vid ett visst gränsområde under en kortare tid. De löser dock inget så länge grundorsakerna för migrationen består. Liksom det hårt kritiserade ”kriget mot narkotikan” (war on drugs) har ”kampen mot migrationen” försökt begränsa utbud genom att slå till mot migranter och smugglare, snarare än att behandla efterfrågan på arbetskraft, jobb och beskydd. Och liksom i narkotikapolitiken har den hårdhänta, utbudscentrerade gränssäkerhetsmodellen gjort situationen värre. Sedan sjövägarna började användas under 1990-talet har kampen mot migrationen skapat en rad gränskriser, farligare inresemetoder, längre färdvägar, starkare smugglarnätverk och mångfalt fler dödsfall. Samtidigt har antalet ankomster stigit kraftigt, snarare än minskat – en trend som blivit ännu tydligare sedan 2014, i den globala flyktingkrisens spår.

En ond cirkel har skapats, där politiker ordinerar mer av samma giftiga medicin för varje ny kris, och därmed skapar grogrund för nästa kris, trots att organisationer och forskare med djup kännedom om migration gång på gång visat på problemen.

Detta kan fortgå eftersom gränspolitiken inte är evidensbaserad. Debatten har fastnat i normativa frågeställningar om hur många flyktingar vi bör acceptera, och huruvida vi ska ha ”öppna” eller ”stängda” gränser. Men vi måste se bortom denna förenklade motsättning och förankra debatten i vad som kan göras och vad som faktiskt sker vid gränserna.

Forskningen visar att den hårdhänta gränspolitiken må vara misslyckad, men den skapar också vinnare. En viktig effekt av USA:s massiva gränspådrag – föregångaren till Europas – är en kraftig ökning av de papperslösa som fastnat i landet, vilket har gynnat arbetsgivare som dragit nytta av den fogliga arbetskraften. En liknande trend ses i södra Europa. ”Kampen mot migrationen” har också gynnat de politiker i USA och Europa som gärna använder den som en dimridå – patruller och stängsel är särdeles effektiva som signalpolitik. Gränssäkerhetsmodellen har samtidigt gett mer resurser och stärkta maktpositioner till gränspolis och militär, mer pengar till försvarsindustrins produktutveckling, samt ett ypperligt påtryckningsmedel för närliggande länder som kan mjölka EU på eftergifter.

Det är dags att bryta denna onda cirkel. Rapporten rekommenderar fyra steg som gradvis kan bana väg för en mer rationell och human politik:

**1. Dra lärdom av andra misslyckade kamper. **

Jag har redan nämnt parallellerna mellan västvärldens utbudscentrerade gränssäkerhetsmodell och den destruktiva narkotikapolitiken, men i det senare fallet har åtminstone alternativa strategier börjat utvecklas. En sådan strategi är skademinskning, vilken politiker inom migrationsområdet bör ta intryck av. Rapporten visar hur gränssäkerhetsmodellens skadeverkningar kan minskas genom smartare investeringar. Det främsta skademinskande alternativet står redan tillgängligt: lagliga färdvägar utgör ett incitament för säkra ankomster, istället för de farliga inresemetoder som nu dominerar i brist på alternativ.

**2. Utvärdera vad gränssäkerheten kostar. **

Det behövs en officiell utvärdering av hur mycket EU och dess medlemsstater spenderar på gränssäkerheten. Förutom barriärer, övervakningssystem, patruller och förvar har regeringar använt bl.a. biståndspengar för att få icke-europeiska stater att samarbeta. Gränssäkerhetsmodellen har också medfört allt större omkostnader. Hinderbanan av patruller, stängsel och stängda flygrutter har skapat flaskhalsar i Europas gränsland. Kostnaderna har stigit för de myndigheter som ansvarar för ankomster och nödhjälp där, samt för gränssamhällen som är beroende av turism eller gränskorsande näringsliv. Förutom stora omkostnader, onödigt mänskligt lidande och stigande dödsfall, har kaoset vid gränserna också medfört politiska risker: Schengensamarbetet hotar spricka och Turkiet använder EU:s flyktingpanik för att sätta press på Europa.

**3. Bygg en global strategi för rörlighet. **

Långsiktigt måste dagens hårdföra gränstaktik ersättas med en global politisk strategi för rörlighet, på flera plan:

• En nedtrappning av retoriken och en omfördelning av resurser från gränssäkerhet till rättsbaserade initiativ.

• Ett annat samarbete med icke-europeiska länder än det säkerhetsbaserade, eftersom detta har gett regimer i närområdet ett påtryckningsmedel och bidragit till allt sämre levnadsvillkor för migranter och flyktingar där.

• En tydligare koppling av ekonomiska och politiska incitament till flyktingmottagning inom EU:s asylpolitik. Med utgångspunkt i dessa steg kan europeiska länder spela en viktig roll i utvecklandet av en global, FN-baserad strategi för rörlighet som bör innefatta gemensamt ansvar för flyktingmottagande samt andra sorters migration än de som ingår i Flyktingkonventionen.

4. Skapa breda koalitioner.

Liksom i kriget mot narkotikan är gränssäkerhetens kostnader ojämnt fördelade. Medan en växande ”gränsindustri” har tjänat betydligt på kampen mot migrationen, har kostnader förskjutits mot de europeiska länder – inte minst Sverige – som försökt upprätthålla ett humant mottagande, samt mot de icke-europeiska länder som tagit det absolut största ansvaret för den globala flyktingkrisen. Kostnader har likaså förskjutits mot de gränssamhällen, myndigheter och gränsarbetare som hanterar ankomsterna, samt mot migranters och flyktingars hemländer, transitregioner och familjer. De grupper som påverkats negativt av kriget mot narkotikan har byggt effektiva koalitioner för en förändring. Detsamma bör ske i migrationsfrågan.

Dessa fyra steg utgör ingen snabb lösning. Detsamma gäller de bredare insatser som behövs för att hantera efterfrågan – inte minst vad gäller att åtgärda krig och förtryck som tvingar människor att söka skydd. Men även utan en magisk formel kan vi nå framsteg. Motsatsen – snabba och synliga insatser vid gränserna – har tyvärr visat sig vara den sämsta lösningen av alla.

Ruben Andersson

antropolog, knuten till London School of Economics och Stockholms universitet

Artikelförfattaren utkommer idag med rapporten ”Irreguljär migration och Europas gränskontroller – en etnografisk analys”, utgiven av Delegationen för migrationsstudier (Delmi).

Ruben Andersson
Ruben Andersson Foto: Privat
Annons
Annons

Bild från flyktinglägret på Samos.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 3

Lägret i Idomeni vid gränsen mellan Grekland och Makedonien. Bilden är tagen i mars i år.

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 2 av 3

Ruben Andersson

Foto: Privat Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons