Annons
Recension

Revolutionary Road (Revolutionary Road, 1961)Förortslivets svarta insida

DEBUTROMAN Under ytan i den fasadputsade förorts­tillvaron i 50-talets USA lurar tristess och ångest. Richard Yates ”Revolutionary Road” har efter en tid av glömska återupptäckts och kommer snart i Hollywoodversion. Mats Gellerfelt har läst en klassiker.

Publicerad

Berömmelse är ett flyktigt ting. Gårdagens storheter på par­nassen är numera bortglömda i mediebruset. Ja, minns att du är dödlig, som slaven viskade till kejsaren. Detta är ett öde som drabbade Richard Yates, krigsveteran, copywriter och talskrivare åt Robert Kennedy. Bland annat. Men framför allt en lysande prosa­författare som framgångsrikt debuterade med romanen Revolutionary Road 1961, och som var på gränsen till att få National Book Award. Så blev det inte och Yates kunde aldrig riktigt komma upp i nivå med debutboken. Istället blev han, påpekar Richard Ford i sitt utmärkta förord till den svenska översättningen, en författarnas författare, antagligen en ganska tvetydig utmärkelse för den som vill bli läst och kanske även tjäna en slant. Idag är romanen, 16 år efter författarens död, återupptäckt och har fått det som något vagt brukar kallas kultstatus. Kers­tin Gustafssons översättning är på det hela taget utmärkt, även om det som så ofta när det gäller översättningar från i synnerhet amerikansk engelska blir väl många ”vännen” och ”lyssna/hör på nu”, samt kursiveringar som inte har motsvarighet i svenskan. En lustig miss kan jag inte låta bli att nämna: den manlige huvudpersonen går till sängs med en ”nattmössa”, ett plagg som torde vara rätt sällsynt i modern tid. Det rör sig alltså om en drink, förmodligen en ”night cap”, det vill säga en ”sängfösare”. Men sådana kan ju också värma.

Detta måste vara en av de definitiva berättelserna om den amerikanska medelklassdrömmen, eller snarare mardrömmen. Förstadsskildringen (romanens titel är liktydig med namnet på förstaden) är så på pricken att man ser varje detalj framför sig, som hos en annan författare som behandlat samma ämne, John Updike. Det rör sig om en nästan sanslös kombination av tragedi och ko­medi, symbolik och realism och man undrar verkligen om det var så här urbota trist i en New York-förort 1955? Eller har satiren i själva verket skruvats upp i grotesk?

Annons
Annons
Annons