Mattias Legnér:Forntiden är inte vad den har varit

Fornforskningen, förelöpare till arkeologin, var under medeltiden beroende av mäktiga beskyddare. Men den var inte bara ett redskap för maktpolitiskt självförhärligande, utan också en kunskapsform i sig, enligt en ny avhandling.

Under strecket
Publicerad
Annons

I förordet till sitt praktverk om Upplands antikviteter från 1710 förklarade Johan Peringskiöld varför det var viktigt att samla och studera minnen från äldre tider. Han talade om segertecken och sköldar som han hade ”erövrat” från en ”frätande ålder”, och som vittnade om kungars och andra hjältars ”manliga dater”. Syftet var att överlämna en gloria av heroiska minnen till nästa generation och uppmuntra denna till ”dygd och tapperhet”. Minnena var fornsaker och utgjorde bevis på de ädla dåd som Sveriges historia bestod av. Peringskiöld såg sig som en vapensmed som fejade rostiga vapen för att dessa skulle kunna ställas ut för adliga ynglingars ödmjuka beskådan. I detta var han inte ensam utan följde en stormaktstida tradition av fornforskning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons