Annons

Formidabel på scen in i det sista

Jag fick beskedet om Ingela Agardhs död när jag i tisdags klockan 00.30 checkade in på Grand Scandic Hotel i Örebro och som vanligt genast knappade in nyheterna på text-tv. Det var inte på minsta sätt ”oväntat”. Kom inte ”som en chock”. Jag blev inte gråtmild och frågade mig inte ”varför”. Sådant passar sällan ihop med journalistyrket, och absolut inte med Ingela. Hon var inte sentimental och gråtmild.

Publicerad

På ett sätt kände jag henne mycket väl. Vi var under ett årtionde programledare i samma medium, tv. Det innebär att man håller koll på den andre. Folk i den här branschen beundrar sällan, eller rättare sagt aldrig, en kollega och konkurrent. Men man kan ibland respektera. Jag respekterade Ingela.

Däremot får journalister gärna älska sitt jobb, och det var alldeles tydligt att Ingela älskade att älska det hon gjorde i rutan. Och det var väldigt lätt att älska Ingela för detta. Hon fick i gengäld, med all rätt, en stor dos av ”folkets kärlek”. Något som bara händer några få i varje generation. Många av de mest ”kända” tillhör inte denna grupp. Man är bara känd, inte älskad. Ingela var både känd och älskad.

Annons
Annons
Annons
Annons