Annons
X
Annons
X

Formgivare med idel goda sidor

SKAPARE Harpers Bazaar, New Yorker och Vanity Fair. Tillsammans med epokens bästa fotografer satte form­givaren Ruth Ansel sin profil på världens främsta kvalitetsmagasin under deras guldålder.

Energisk, ödmjuk, full av anekdoter och lätt rörd av uppmärksamheten gästade Ruth Ansell, idag i 70-årsåldern, Stockholm under några gråkalla dagar. Publiken i Moderna museets fullsatta auditorium var som en gruppbild av formgivar- och AD-Sverige med allt från reklamseniorer till nyblivna Beckmanselever.

– Jag är definitivt ingen van föreläsare och fortfarande blyg inför stora folksamlingar. Men jag gillar att tala med unga människor, säger Ruth Ansel, som gör succé med sitt bildspel av fantastiska omslag och uppslag i en formgivningstradition som började med legenden Alexei Brodovitch på 40-talet.

Här finns det kända Bazaar-omslaget från 1965 med en modell i rosa hjälmliknande hatt där det ena ögat kunde blinka med hjälp av en påklistrad plastrelief, foto Richard Avedon. Ett 70-talsomslag av New York Times Magazine med en porträttmålning av president Jimmy Carter utförd av Andy Warhol. En bildserie från 80-talet med Jessica Lange som kelar med Sam Shepard i New Mexicos ökenlandskap, foto Bruce Weber. Och boken Women av Annie Leibowitz från 1999 med texten som den svårt cancersjuka Susan Sontag skrev under uppbådande av sina sista krafter.

Annons
X

– En smärtsam pärs för oss alla och särskilt för Annie, berättar Ruth Ansel, som ändå gläds över att Susan Sontag hann med att se boken i tryck.

Richard Avedon, Bruce Weber, Annie Leibowitz. Vilken redaktions skrivbord Ruth Ansel än ställde sin rolodex (rullbart adresskartotek, ett måste ha-tillbehör för alla art directors under den analoga eran) på utökades dess innehåll med allt fler nummer till branschens främsta fotografer, illustratörer och redaktörer.

Som art director på Manhattan under 60- till 90-talen har Ruth Ansel varit en av få kvinnor i en starkt mansdominerad bransch.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Att vara kvinna var särskilt intressant på New York Times, på den tiden var tidningen ett extremt kvinnoföraktande ställe, säger hon om sin tid som AD för New York Times helgmagasin, där hon introducerade färg i den dittills helt svartvita tidningen.

    Ruth Ansel var förtjust i arbetets kvalitet, men mindre tilltalad av machotakter och att de ytterst få kvinnliga kollegorna fick okvalificerade uppdrag.

    – Som AD hade jag möjlighet att säga: Låt oss använda Annie Leibowitz för detta, Bruce Weber för något annat och en helt okänd för något tredje. Det var underbart, men utan en redaktör som har en känsla för materialet som liknar ens egen blir det ingen magi.

    – Man säger ju ibland i livet att man hamnat på rätt plats vid rätt tillfälle. Och för mig var det Vanity Fair under Tina Browns redaktörskap.

    Men arbetet med den explosiva och krävande Brown var givetvis inte utan konflikter.

    – Tina var svår därför att hon som redaktör krävde omedelbar tillfredställelse. För varje nummer vi gjorde ville hon ha tre olika alternativ. Jag vet inte om man idag kan föreställa sig vilken arbetsinsats det krävde.

    Ändå följde Ruth Ansel med Tina Brown till ädelmagasinet New Yorker och knöt gamle vännen Richard Avedon som tidskriftens första fotograf.

    Hur mycket magasins- och tidningsbranschen än har förändrats sedan Ruth Ansel började, erbjuder produkterna idag i mångt och mycket samma mix som för 40 år sedan.

    – Ingredienserna för ett magasin är i grunden mode, livsstil, skönhet och personligheter. Rollen som AD är att tillsammans med redaktören arrangera och servera dem så tilltalande som möjligt. Förmår du att kombinera kvalitetsprodukter så att de behåller sin fräschör har du en god måltid, ett bra magasin.

    Att fästa något så flyktigt som mode på papper i ett magasin som finns kvar i decennier efter det att kläderna slitits ut är att bevara dem för eftervärlden. Ruth Ansel är på inget sätt förvånad över att de gamla magasinen blir inspirationsmaterial på nytt.

    – Modet är cykliskt, allt kommer tillbaka. Men jag har alltid tänkt på mina uppdrag som något för stunden, inte på att de med tiden skulle kunna hamna i en bok. Jag gillar den efemära kvalitet som ligger i mitt arbete och brukar jämföra det med den japanska teceremonin, där stor estetisk möda läggs ned i något så tillfälligt som en fikastund.

    – Jag tror på att lyfta vardagliga upplevelser till den nivån. Att behöva klä på sig, att behöva äta. Jag dras till människor som gör det med ett visst mått av stil. Det är att visa vördnad för våra liv.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X