Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Spill. En dam­roman Formfulländad som få romaner

Spill. En dam­roman

Författare
Genre
Prosa
Förlag
450 s. Norstedts

Otvivelaktigt är Sigrid Combüchen en av samtidens mest avancerade författare – stilistiskt, tekniskt och tematiskt. Det visar hon med ett fantastiskt eftertryck i sin nya roman ”Spill. En damroman”, som är så formfulländad att den lämnar snart sagt all dagens prosa bakom sig. Det är en hisnande läsning, men som alltid hos Combüchen ibland inte helt lättläst, om än inte dunkel.

En dag får författaren Sigrid Combüchen (här kommer det att spelas med identiteter!) ett brev från en i Spanien bosatt äldre kvinna, Hedwig Langemar, som tror att ett i en av Sigrids böcker beskrivet foto föreställer Hedwig och hennes familj.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jodå, mycket riktigt, det gör det. Genom ett missförstånd får Hedwig för sig att Sigrid med familj bor i hennes barndomshem, en villa i Professorsstaden i Lund. Vilket de inte gör, men författaren använder sig av missförståndet under en tioårig brevväxling. Denna brevväxling utgör grunden för Sigrids komponerande av en roman som till delar bygger på Hedwigs liv men som också är fabulerad fiktion. Romanen utgör tillsammans med brevväxlingen den totala historia vi läser.

    Annons
    X

    Den ”autentiska” berättelsen om Hedwigs liv glider dels, men inte helt, samman med Sigrids roman, stoffen glider över i varandra, överlappar varandra, och vad som är ”verklighet” blir vi inte riktigt klara över.

    Hedwigs familj, med en undfallande mor, en patriarkalisk och sjuklig far, en bror som blir läkare, en som försöker slå sig fram i filmbranschen och en yngste bror som går ett sorgligt öde till mötes, utgör ofta en historia som blir en bitter melodram, ej sagt i negativ bemärkelse. Det blir berättelsen om ett svunnet familjeliv, som oupphörligen fascinerar Sigrid, vilken med olika hjälpmedel forskar i familjens historia.

    Sakta glider Hedwigs berättelse samman med berättelsen om Hedda i romanen i romanen. Hedwig har haft några filmroller på 30-talet. Hedda ett par statistroller. Heddas älskare, som kommer att bli far till hennes barn, fuskar i filmbranschen tillsammans med broder Tom. Hedda skickas till en tillskärarakademi av föräldrarna, som anser att kunskaper i sömnad är bra för en blivande fru, ty det är givetvis en sådan hon skall bli. 17 år är hon och mognar snabbt.

    Av tillskärarakademins ägare får hon i uppdrag att bli kostymös åt en bedagad filmstjärna ute i Filmstaden och mycket kommer att kretsa kring filmen, inte bara genom brodern utan också alltså genom älskaren som är betydligt äldre. Filmen som ännu en alternativ fiktionsvärld, där verkliga och påhittade filmer och skådespelare passerar revy.

    Det är i det närmaste omöjligt att redogöra för alla romanens turer och dess spel med ”verkligheten”, men konkretionen och poesin, särskilt i naturscenerna (de detaljrika sexscenerna har jag som pryd gubbe svårare för) är suveräna.

    Vilken research måtte inte Combüchen ha bedrivit! Alla dofterna, de precisa detaljerna, inte minst från Heddas minst sagt torftiga inackordering i Stockholm, den ingående sakkunskapen om dåtidens kläder och mode och hur man syr, allt är lysande inprickat och gestaltat.

    Combüchens tekniska kunnighet är förbluffande, hon använder en pendlande metod, där ett skeende klipps av, vi förs tillbaka i tiden för att senare återkomma till skeendet som utvecklas vidare med nya detaljer. Däremot ställer jag mig tvivlande till att man på 30-talet så till den grad slängde engelska glosor omkring sig, men det må vara hänt.

    Combüchen arbetar också med en sorts panoramor där vi förs från plats till plats, från gestalt till gestalt, med stor djupverkan. Och sin förkärlek för ålderdomliga ord och uttryck har hon behållit.

    Här kan bara antydas den rikedom som romanen är fylld av och lekfullheten i spelet med identiteter, där ”Sigrid Combüchen” inte är Sigrid Combüchen, vilket hon betonar i några avslutande rader. En humoristisk detalj är när författaren driver med 30- talets idiom och med folks lust att ge sina barn fåniga namn. Något som låter märkligt samtida.

    Det är en roman om sorg och kärlekssvek, om erotiskt uppvaknande, om familjetragedi och om förhoppningsvis förgångna könsroller, om ett omöjligt äktenskap som ändå blir ett bestående äktenskap. Men också om en författares besatthet av det förflutna och om en åldrad kvinnas vilja att tvärt emot leva i nuet. Det är tragiskt, ömsint, djupt tankeväckande och lärorikt om vartannat, allt i en avancerad form som man alltför sällan stöter på i svensk romankonst.

    Det är helt enkelt en fullständigt omistlig roman, om det djupast mänskliga, trots alla skillnader gemensamt för oss alla. Den måste läsas.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X