Annons

Harald Gustafsson: Förlusten av Norge gav nordisk istid

Under 1800-talet hölls många festtal till det skandinaviska samarbetet, som tog konkret form inom allt från utbildning och biodling till konst och idrott. Att relationerna blev frostigare efter unionsupplösningen berodde framför allt på att svenskarna drog sig undan.

Publicerad

Norden är en fågel Fenix. Gång på gång har nordiskt samarbete och nordisk samhörighetskänsla dödförklarats; efter dansk-tyska kriget 1864, efter den norsk-svenska unionens sammanbrott 1905, efter att planerna på ett nordiskt försvarsförbund kapsejsade 1949, efter att det inte blev något av Nordek 1970 och vid många andra tillfällen. Ändå har samarbets- och samhörighetstanken ständigt rest sig ur askan. Skandinavismen följdes av nyskandinavismen och denna av nordismen; det blev inget försvarsförbund eller ekonomiskt samarbete, men väl Nordiska rådet.

Inte för att den nordiska tanken väcker någon större genklang bland breda massor någonstans i Norden. I en av de gamla Staffans Stollar frågar frun sin man: ”Gustav, vad är det minst upphetsande du vet?” Han svarar tveklöst: ”Nordiska rådet”. Nordismen har aldrig varit en massrörelse, men det har ändå funnits tillräckligt många entusiaster för att själva tanken alltid har kommit tillbaka i en eller annan form; i dessa finanskrisens tider höjs åter röster för att de nordiska länderna måste hålla samman och stödja varandra.

Annons
Annons
Annons
Annons