Recension

Herbie HancockFörlösande slut på ojämn kväll

Under strecket
Publicerad
Annons

När Herbie Hancock drar igång den välbekanta pianofigur som ligger till grund för Cantaloupe island får den anspänning som fram till dess varit förhärskande något av en förlösning. Alla känner igen sig – inte minst trogna P1-lyssnare som hör den flera gånger varje vecka som signaturmelodi till Vetenskapsradion ­Forum – och faller in i rytmen. Ganska omgående blir den cooljazziga slagdängan dock lekfullt ­dekonstruerad. Munspelaren Grégoire Maret får ett långt solo men precis som tidigare under kvällen motsvarar inte de stora åtbörderna det konstnärliga resultatet. Trumpetaren Terence Blanchard gör en desto bättre ­insats och höjer musiken till sin kanske intensivaste nivå.

När sexmannabandet sedan som extranummer funkar loss kring den sköna men närmast banala basgång som utgör kärnan i Hancocks gamla funkdänga Chamelon släpper alla fördämningar. Herbie bjuder på sig själv med keytar, gitarrsynten som kan vara världens kitschigaste instrument, och Terence Blanchard utmärker sig ännu en gång då han kopplar på Jon Hassell-filtret på sin trumpet. Men med trummisen Kendrick Scotts uppenbara oförmåga att få till ett gatusmart groove så blir det inte så funkigt som det borde vara, trots att basfantomen James Genus är något av ett funkmonster.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons