Annons

Stig Strömholm:Förlorad melankoli återvunnen

En portion vassla med tillsats av kryddor. Det var ett av Rufus från Efesus favoritrecept mot melankoli, ett tillstånd som på hans tid ansågs bero på obalans i de fyra kroppsvätskorna. Hans mästerverk ”Om melankolin” har gått förlorat men finns nu förtjänstfullt rekonstruerat utifrån spridda citat.

Publicerad

Om man skall sätta tilltro till en veritabel sky av vittnen är år 2009 melankolin, det själstillstånd som står under den svarta gallans förtärande eller förädlande inflytande, i allas tankar och på allas läppar. Den behandlas i en ständig ström av nya skrifter. Det är nu egentligen inte någon nyhet. Ty melankolin har varit föremål för intresse under drygt ett par årtusenden, låt vara inte permanent utan i ryck och böljor. Dess återkomster tycks följa en oregelbunden vågrörelse, en gåtfull cykel vars motiv och förlopp har givit upphov till skarpsinniga men aldrig helt övertygande förklaringsförsök.

Trots detta ständigt återkommande intresse förhåller det sig med den enligt sakkunniga bedömare yppersta beskrivningen av melankolin som med den vackraste visan om kärleken: den kom aldrig på pränt. Den gick förlorad. Detta högt prisade mästerverk hette helt enkelt ”Om melankolin”, och dess författare var Rufus från Efesus, en ansedd läkare som verkade under senare delen av det första kristna århundradet. Mer konsekvent än andra antika författare sägs han ha beskrivit melankolin som ett fenomen med två ansikten: en själslig åkomma med fysiologiskt ursprung men också en läggning, en sinnesart, som kan leda både till mörk och destruktiv förtvivlan och till stegrad intellektuell och konstnärlig kreativitet. Till grund för Rufus diagnos liksom för all diskussion av melankolin i antiken låg föreställningen om de fyra kroppsvätskorna och om deras balans eller obalans. Melankolin har sitt namn efter en av de fyra,
melaina cholé , ”den svarta gallan”.

Annons
Annons
Annons