Annons

Anders Sundelin:Författarnas självvalda klostertillvaro

Vilka arbetsrutiner har en författare? Att det finns nästan lika många metoder att skapa litteratur som det finns författare visar en ny sammanställning av litteraturtidskriften The Paris Reviews författarintervjuer.

Uppdaterad
Publicerad

Besynnerligast är nog Georges Simenon. Några dagar innan han påbörjar nästa roman ser han till att göra sig fri från förpliktelser elva dagar framåt, ringer därefter sin läkare för en hälsokontroll. Sedan kan arbetet börja. Instängd i sitt arbetsrum – ”Jag träffar ingen, talar inte med någon, svarar inte i telefon” – avverkar han ett kapitel om dagen, varken mer eller mindre, ”för att hålla mig i takt med romanen”. Efteråt kommer läkaren tillbaka, konstaterar vanligtvis att blodtrycket sjunkit, ordinerar två månaders vila (vilket författaren sällan följer). Det brukar bli sex romaner om året.

Georges Simenon berättar om sitt arbete i The Paris Review, en januaridag 1955. Tidskriften hade börjat utkomma två år tidigare, i Paris, med Harold M Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton som redaktörer, flyttade 1973 kontoret till New York. Utkommer fortfarande. Nytt var de långa intervjuerna med författare som talar om sitt arbete, beskriver lyckan och våndan, delar med sig av tips: ”kanske de hjälper oss, kanske inte, men det känns bra att veta att de finns”, som Margaret Atwood skriver i förordet till en av de fyra volymer där 64 intervjuer samlats på närmare 2000 sidor: The Paris Review interviews I–IV (Picador). Framför allt, skriver hon, får de författarna, ensamma på jobbet, att inse att de inte är ensamma.

Annons
Annons
Annons
Annons