Författarna som inspirerat till terrordåd

SPRÄNGSTOFF Diktatorn Mussolini var en konstnär enligt Ezra Pound, poeten som inspirerade såväl Eliot och Hemingway som ett antal fascister och terrorister. Alex Houen har skrivit en sorts terrorismens idéhistoria.

Under strecket
Publicerad
Annons

Hur har skönlitteraturen behandlat terrorismen? Det är den intressanta och aktuella fråga som den engelske litteraturprofessorn Alex Houen ställer i sin bok Terrorism and Modern Literature, from Joseph Conrad to Ciaran Carson (Oxford University Press, 240 s) publicerad 2002, alltså något år efter 11 september. Boken tar upp det sena 1800-talets terrorism i Ryssland och England, suffragetternas kamp, de rasistiska dåden i USA och avslutas med ett par avsnitt om Röda arméfraktionen i Tyskland och situationen på Nordirland. Den är bred i sin ansats och utvecklar sig understundom till en terrorismens idéhistoria. Vad som emellertid nästan inte alls berörs av Houen är den rika ryska skönlitteraturen som behandlar detta ämne, ett sammanhang som denna artikel bland annat vill komplettera med genom att ge några ryska exempel.
Vad Houen visar genom hela boken är det teatrala och spektakulära i terrorismen. Ett mord blir till ett terroristdåd först när det blir offentligt, när det upplevs som ett sådant av gatans
teaterpublik eller när det massmedialiseras. Ett helt färskt exempel, som kan nämnas, är halshuggningarna i Irak som blir till terroristdåd just genom att de visas av al Jazira och CNN. Det symboliska och metaforiska draget är också starkt, det kan man ju bara se i bilderna av det kollapsande World Trade Center. Terrorism är diskurs.
Houen inleder sin undersökning med Joseph Conrads roman ”Anarkisten” från 1907 där terrordådet sätts in i ett kosmiskt sammanhang. Romanen har en verklighetsbakgrund. 1894 sprängde sig en anarkist i luften i Greenwich, ett attentat mot själva nollmeridianen. Terrorismen ingår i ett sönderfall som gäller hela den moderna världen, jättestaden är en slukare av världens ljus, skriver Conrad. Han såg en parallell mellan terrorismen och termodynamikens andra huvudsats, det vill säga teorin som säger att om ingen energi tillförs ett slutet system så ökar oordningen i det alltmer, entropin tilltar. Conrads roman är full av metaforer och bilder kopplade till detta sönderfallstema och
kommissarien som utreder fallet bär det symptomatiska efternamnet Heat. Terroristernas bomber som sliter sönder människor och demolerar byggnader sätts alltså in i en pessimistisk världsbild, en apokalyptisk undergångsvision som inte är religiös utan naturvetenskaplig. Den har sin parallell i dagens domedagspredikningar över en på grund av terrorismen sönderfallande världsordning.

Annons

Det finns både i själva bombkastandet och i berättelsen om terrordådet en intensiv upplevelse av tiden, en väntan på att bomben skall brisera. Houen tar upp tidsproblematiken i ”Anarkisten” och särskilt skildringen av de 20 sekunder som förlöper mellan att säkringen har lossats och att bomben exploderar. Conrad jämför detta med den tid då slutaren är öppen och ljuset strömmar in i kameran. Själva terrordådet blir på så sätt förenat med tanken på att avbilda, att beskriva och därmed med litteraturen själv, påpekar Houen. Ett annat exempel, som dock inte anförs i boken, är den ryske författaren Andrej Belyjs roman ”Petersburg”
(som nyligen kommit på svenska i en fullständig version). Själva berättelsen åtföljs av helvetesmaskinens tickande. Väntan på att bomben skall brisera aktualiserar själva tiden som både är varats och romankonstens problem.
Houen tar upp ytterligare en roman av Conrad, ”Med andra ögon”, som skildrar en terroristhandling i Ryssland, mordet på en tsarens ämbetsman. Attentatet mot den ryske inrikesministern von Plehve 1904 hade stått som förebild för Conrad. Terroristen är en ung student och romanen skildrar bland annat en vän som förråder honom. Vad Conrad visar i romanen är att den ryska terrorismen med sina förvridna ideal egentligen är en spegel av den ryska autokratins avskyvärdheter. Conrad skriver dystert från sitt polska perspektiv: ”Ryssland är helt enkelt och har varit negationen av allting värt att leva för”. Terrorism och nationell identitet är sedan ett motiv som återkommer också i Houens undersökning av den tyska verkligheten och Röda arméfraktionen.
Många av terroristerna också från den allra
tidigaste perioden har varit kvinnor, det gäller Ryssland som England som Tyskland. Att bli terrorist var ett av de få ”yrken” som var öppna för en kvinna i 1800-talets Ryssland. En av terroristerna som mördade Alexander II var Sofija Perovskaja, som kom att avrättas tillsammans med övriga terrorister. Det fanns många tankar i den tidiga litteraturen som ställde frågan vad terrordådet gjorde med kvinnan; blev hon mera manlig eller innebar deltagandet i det offentliga våldet att det kvinnliga på så sätt förvandlades till det sublimt kvinnliga? Det fanns en fascination inför det faktum att en kvinna kunde begå ett utstuderat våldsdåd. Terroristerna kallades ofta just för feminister, vilket framgår av Conrads romaner.
Mycket av terrorismens ideologi synes vara en egendomlig korsning av en förenklad tolkning av Nietzsches övermänniskoideal med olika former av sociala utopier eller avantgardistiska läror. Houen citerar ur Nietzsches skrift ”Ecce homo”: ”Hela historien är jag”, och uttalanden om att spränga
det politiska systemet i luften och ”jag är ingen människa, jag är dynamit”. Terroristerna var direkt påverkade av den tyske filosofen och det var också de författare som skrev om attentatsmännen.
Om vi går tillbaka till den ryska litteraturen hade Dostojevskij redan före Nietzsche låtit sina romanhjältar framföra liknande idéer: ”Om Gud inte finns är jag själv gud.” Dostojevskijs berättelse om en grupp terrorister i romanen ”Onda andar” är en av de bästa skildringarna av en sådan övermänniskoattityd, och Nietzsche kände sig också befryndad med den store ryssen. En rysk, numera bortglömd författare karakteriserade terroristen som ensam uppreser sig mot självaste tsaren: ”Stolt som Satan som gör uppror mot Gud, han satte sin egen vilja mot den man som ensam, bland ett folk av slavar, krävde rätten att ha en vilja”.
Houen menar att hela avantgardet hade en liknande elitistisk övermänniskoattityd. Det gällde den ryska futurismen liksom den italienska. Själva våldet fanns på deras program, ett våld som inte
bara gällde ett uppror mot språket och kulturen, det fanns ett förhärligande och en esteticering av det verkliga våldet som stod nära terrorismen, hävdar Houen.
Samma våldsförhärligande som hos futuristerna fanns hos det angloamerikanska avantgardet kring tidskriften med det symptomatiska namnet Blast (”Explosion”). Den kom sammanlagt med två nummer, ett 1914 och ett 1915, och bland de medverkande fanns både Ezra Pound och T S Eliot. Dess texter är fyllda av provokationer och våldsförhärligande, skriver Houen. I det ena av Blast-numren heter det att den största njutningen är att mörda. Det fanns i detta ett överskridande av alla normala mänskliga moralvärden vilket i mycket liknar det vi möter hos Nietzsche och hos terroristerna. Dessa författare var lika militanta som någonsin futuristerna, skillnaden var att de avgudade kulturtraditionen, medan futuristerna krävde att den skulle förintas. Man ville snarast utplåna kälkborgaren och det moderna samhället. Blast stödde både syndikalisternas och
suffragetternas terrordåd, men vände sig mot de senares förstörelse av kulturskatter i sina mest militana aktioner.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons