X
Annons
X
Recension

Det skrivande livet Författarna själva: Det gör oss bra på att skriva

Skrivarkurser är lika populära som körsång och bokfloden spritter av böcker om att skriva. Men vad säger dessa, egentligen? Sigrid Combüchen har läst essäer av Virginia Woolf och Annie Dillard – och funderat över en metagenre där författare får spinna mysterier kring sig själva, men där de sällan delar med sig av användbara verktyg.

Virginia Woolf och Annie Dillard skriver själva om vad som gör dem till goda skribenter. Foto: AP

Få operasångare sjunger om att sjunga. Lika få skulptörer skulpterar om att skulptera, och ännu färre fotbollsspelare spelar fotboll om att spela fotboll. De finner sin talang, lär sig teknik, får erfarenhet och fortsatt handledning långt in i karriären. Men författare skriver om att skriva. Inte sällan självmystifierande som Annie Dillard. Kanske har hon hunnit slipas ner sedan hon gav sig hän åt sin halleluja-poetik "The writing life" för trettio år sedan. Att den omsider översatts till svenska kan bara hänga samman med att skrivarkurser nu konkurrerar med körsång om att vara störst folkkultur i vårt land.

Böcker med "skriva" på omslaget skakas fram för att ge nycklar, incitament. Det som studenter/kursdeltagare faktiskt efterfrågar – handböcker som tar upp stil, komposition och perspektiv – är det ont om. Det som kommer i stället är ett slags invärtesböcker. Där förklaras känslan eller uppdraget eller bara skrivdriften och hur den äter sig fram genom sten och stockved. Utropstecknen i Dillards bok står sällan vid meningsslut, men finns inbegripna i stilen och ropar ut de stunder i konstnärslivet – då "Det" sker.

Virginia Woolf och Annie Dillard skriver själva om vad som gör dem till goda skribenter.

Foto: AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X