X
Annons
X

Margareta Suber: Författarna – Rysslands nya prästerskap

Läs mer om Streckare från 100 år

Om den egendomliga särställning som tillkommer Sovjetunionens författare berättar författarinnan MARGARETA SUBER i denna artikel om den stora nyligen avslutade författarkongressen i Moskva, där det mest uppseendeväckande inslaget var regeringschefen Krusjtjevs framträdande i rollen som försonlighetens apostel.

Margareta Suber var inbjuden till kongressen i sin egenskap av vice ordförande i Sveriges författarförening.

Deltagare i författarkongressen i Moskva, 1959.
Deltagare i författarkongressen i Moskva, 1959.

Då Sovjetunionens författare den 18 maj samlades till sin tredje kongress, förlagd till Högsta Sovjets stora rådsal i Kreml, lyssnade omkring åttahundra inbjudna delegater från samtliga sovjetrepubliker och från världens alla hörn till det tre och en halv timmar långa anförande av Alexei Surkov som i egentlig mening inledde denna mastodontkongress. Såsom generalsekreterare, d.v.s. ordförande, i Sovjets författareförening höll han ett programtal sådant som en kyrklig överhetsperson en gång kunde ha hållit till sina ämbetsbröder om deras plikter, ansvar och uppgifter som folkets vägledare och fostrare.

Detta första intryck av att sovjetförfattarna kommit att få en upphöjd särställning, som i mycket påminner om kyrkliga dignitärers makt och myndighet i en gången tid, förstärktes ytterligare under de fem dagar som kongressen varade. De ord som ständigt återkom under de bortåt hundra anföranden som hölls, var "vi måste", "vi bör inte" och "folket". Ur dessa ivrigt upprepade uttryck tolkade jag för min del fram en för västerlandet främmande syn på författarens uppgift och ställning i samhället. Naturligtvis kan en författare också hos oss föreläggas ett ämne – till exempel få och åtaga sig uppdraget att skriva en festkantat – men att tvingas inrikta hela sin skaparförmåga till att tjäna ett visst syfte, det må synas honom aldrig så upphöjt och värdigt, skulle enligt vår mening döda själva livsgnistan i hans arbete. Genom dessa ord "vi måste" och "vi bör inte" tyckte jag mig se den skarpa skiljelinjen dragen mellan kommunisternas författare och västerlandets, för de innebar bland annat att individualismen brännmärktes, att samhället och inte människan placerades i centrum i all diktning. Individualism har i ryska språket ofta samma innebörd som egoism – ett tänkvärt faktum.

Vad så det ständigt återkommande talet om "folket" beträffat så accentuerade det för mig den för oss egendomliga särställning som tillkommer Sovjets författare. De appeller de oavbrutet riktade till varandra att skildra "folket", närma sig det och skildra det med socialistisk realism, lära känna det i grunden, förstå dess heroism, måste ju innebära att författarna inte var en integrerande del av detta folk ulan blott åskådare och att de uppifrån (eller utifrån om man så vill) sin givna plats skulle sprida förkunnelse. Såsom en av de viktigaste punkterna i denna förkunnelse framhölls allmänt sjuårsplanens enorma och heroiska betydelse som borde injiceras i folket via litteraturen. Från det fjärran Samarkand hördes en röst som sa:

Annons
X

– I dag är författaren en statsman och en man som tillhör offentligheten!

En Leningradförfattare berättade att unga författare där sammanslutit sig i kotterier som startat utgivandet av en serie små böcker för folket med syfte att främja sjuårsplanen, men, betonades det, de ansåg sig inte vara politiker.

Eftersom det finns cirka femtusen författare i Sovjetunionen, varav femhundra i Moskva och trehundra i Leningrad, och den mänskliga faktorn dock inte kan elimineras någonstans på jorden, kunde man då och då glädja sig åt tal med olika tungor. Dessutom förekom det att inbjudna delegater uttryckte sig avvikande. Redan det faktum att de tre nordiska ländernas författareföreningar blivit inbjudna att deltaga i kongressen med var sin delegat, ordföranden eller vice ordföranden, och att Danmarks delegat Hans Lyngby-Jepsen kunde å de tre skandinaviska ländernas vägnar framföra ett självständigt turnerat anförande, var en positiv upplevelse och ingalunda den enda. Polens representant var en katolsk independent och vice ordförande i sin förening. Han framhöll att flera kontakter med utlandet är behövliga för att skapa förståelse mellan folken.

Zelinsky, en känd Moskvakritiker, gav polacken rätt häri och påpekade att man inte bara borde kritisera västerlandets litteratur, att man inte fick glömma att tiden förändrats. Om man använder orden rätt, menade han, uppstår del färre missförstånd mellan folken. (Kanske ligger just häri den stora tragiken – vi beskyller varandra för att förfalska ordens innebörd, ord som fred och frihet inte minst, och ingendera sidan är villig att omtolka den fastslagna betydelsen eller försöka förstå hur de ödesdigra olikheterna uppkommit. Han tog också i viss mån avstånd från den omhuldade socialistiska realismen, varnade för alltför direkt beskrivning av fakta och människor och framhöll hur Dostojevskij och flera andra klassiker kunnat belysa mänskliga problem och känslodjup tack vare ömhet och medkänsla, kärlek till livet och sin uppfattning om människan som det viktigaste skildringsobjektet.

En annan talare tog de s.k. tredje ståndpunktens författare i försvar; naturligtvis endast dem som förekommer i västerlandet.

– Vi kan inte stå likgiltiga för dessa författare som formar miljoner människors ståndpunktstagande. De använder sitt samvete som enda rättesnöre, de är ärliga och uppriktiga, de strider för fred utan att vara kommunister.

Att den dramatik som numera skrivs i Sovjet är av betänkligt låg halt sades utan omsvep. På tal om den trista grå strömmen av dramer och filmmanuskript i dagens Ryssland hette det att författarna hade kastat bort för mycken tid på att diskutera teorien om konfliktens berättigande i litteraturen. Naturligtvis är dc konflikter som hör samman med människan och hennes arbete berättigade till intresse, sades det, men det finns också andra ämnen värdiga litterär behandling. Talaren kritiserade de evigt upprepade ämnena och beskrev hur filmmanuskript vandrar från den ena republiken till den andra för att med få ändringar presenteras som nya. Han gick också till rätta med dc överrealistiska arrangemangen på scenen som får ersätta verklig människoskildring, man känner ofta igen en arbetare bara på hans kläder. Figurerna karakteriseras alltför ofta helt schematiskt. Denna kongress, menade han, borde vara inledningen till att Sovjets litteratur får en ny riktning. När det gällde filmen borde man betänka att en medioker film ses av lika många åskådare som en teater har under ett sekel!

En redaktör för en av Moskvas tidskrifter efterlyste nya litterära former, framhöll vådan av att bara söka mönstret hos klassikerna, av att kopiera dem, och förklarade som sin åsikt att författaren av i dag måste skriva mera briljant och mera begripligt än förr men att det samtidigt är oundvikligt att dåliga och onödiga böcker publiceras. Hans kritik utmynnade i ett skarpt angrepp på vissa herrar i presidiet och administrationen som sitter bekvämt i stora fåtöljer och skriver tråkiga böcker vilka nivellerar de ungas ansträngningar.

Denna artikel var inför i SvD den 4 juni 1959.

Naturligtvis var Krusjtjevs två timmar långa tal på kongressens andra dag det med största intresset emotsedda inlägget. Om generalsekreterare Surkov var den mest skarptungade av talarna – han var exempelvis den ende som nämnde Pasternaks namn och han gjorde det i otvetydigt fördömande ordalag som troligen inte vann odelat gillande – så uppträdde Krusjtjev i sina mycket trötta kläder som en försonlighetens apostel. Han berättade med många och onödiga ursäkter för att han icke kunde uttrycka sig så litterärt som kunde fordras inför detta auditorium, en saga ur verkligheten om en tjuv som kommit till honom för att få hjälp att bli en bättre människa och nyttig samhällsmedlem. Sagan slutade lyckligt som sagor bör göra, och den ledde talaren över till de vilseledda författarna, de ärrade såren. Man måste underlätta försoningen, man får inte vända dem ryggen men inte heller glömma deras förflutna. Jag manar er till försoning, sade Krusjtjev, inte till kapitulation, man slåss inte med en slagen, räck honom handen. Man måste vara försonlig mot den som misstagit sig, man upprättar också brottsliga, man måste vara vänlig, även i debatten måste man vara sådan, det är kommunistens uppgift.

Han konstaterade att det naturligtvis finns mördare i Sovjet, men att dc inte är typiska för det kommunistiska samhället, man måste ha särskilda psykologiska regler för behandling av sådana människor. Men så finns det personer som strider mot kommunismen men som likväl är psykiskt normala!

Något recept på hur de skulle behandlas gav han inte. Däremot hade han åtskilligt alt säga om hur debutanter inte bör behandlas. Man ska inte begära mästerverk av dem, inte placera dem i drivhusatmosfär som man alltför ofta gör, inte rycka upp dem med rötterna och isolera dem från den miljö som inspirerat dem och där de kanske har vuxit upp. De bör tvärtom leva bland människorna för att skriva om dem. Han berättade om en kvinna i Ukraina, nästan analfabet, som författat vackra dikter. Henne gav man en våning i Kiev, och där satt hon utan att kunna skriva, förstummad av sina artificiella villkor, nekad att inta sin naturliga plats i livet. (En författare från Norden måste lyssna med häpnad till detta egendomliga författaröde, en av välfärd kvävd begåvning).

Sedan Krusjtjev uppmanat författarna att bildligt talat verka som långskjutande artilleri i samhällets tjänst för kommunismen, efterlyste han värme, ja t.o.m. passion, och talade om all han inte tyckte om de flegmaliska och inte trodde den om att kunna skriva passionerade böcker. Däruppå tillade han att han inte tyckte om att läsa. Han föredrog att diskutera.

Det var ett naturligt tal, charmfullt framfört, men ett tal riktat till en samling intellektuella – nej. Ett diplomatiskt tal som inte desavouerade Surkovs hårda dom över Pasternak men väl omgav Dudintsevs namn med försoning. På min fråga om inte Krusjtjev åsyftat också Pasternak med sina koncilianta uttalanden svarade mig en Moskvaförfattare att hade Krusjtjev menat Pasternak hade han nämnt honom vid namn likaväl som han nämnde Dudintsev.

Jag är osäker på om det kan ha varit den allmänna uppfattningen.

Kongressen avslutades med en lunch för tvåtusen personer i regeringsbyggnadens festsal, given av Sovjetunionens författare. Också här var Krusjtjev närvarande. Gästfriheten är överväldigande, tillgångarna likaså och maktställningen av en storleksordning som får en medlem i en svältfödd författarförening i Norden att hisna.

Leva i Ryssland – nej. Som gynnad författare där – nej, nej. Leva tillsammans med ryska människor – gärna, mycket gärna.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Deltagare i författarkongressen i Moskva, 1959.

Bild 1 av 2

Denna artikel var inför i SvD den 4 juni 1959.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X